Just nu äger Stockholm Pride rum och börjar lida mot sitt slut. Pride är för alla som står bakom begreppet: ”all kärlek är bra kärlek”. Trots att årtalet är 2015 och inte 1980 är samkönade förhållanden och äktenskap inte alltid en självklarhet. Allt är inte vad ögat först ser, det finns fler sanningar än så och så oändligt mycket mer. Ser vi bortom hetero- och cis-normativitetens gränser ser vi alla de människor som är homo, bi, trans & queer - och den här texten är tillägnad er.
Hozier speglar i sin låt ”Take me to church” problematiken kring att definiera sin sexuella läggning som något annat än heterosexuell - (en del vill inte definiera sin sexuella läggning alls för att ”faller jag så faller jag, känns det rätt så känns det rätt och då spelar det inte någon roll för vem jag faller”) - med alla fördomar och ständiga förtryck de människorna tvingas leva i. Ett samhälle fritt från misshandel, hot, utfrysning och mord av icke homosexuella är kanske en utopi men en sak är säker och det är att de inte förtjänar det helvete en del av dem blir försatta i.
”I was born sick but I love it, command me to be well” Take me to church handlar om kärlek, en kärlek så ärlig och stark men som andra ser som en synd och därför vill eliminera och diskriminera.
Låtens betydelse lämnar efter sig en besk smak i munnen och budskapet, med den underliggande frågan, är glasklart:
Varför kan vi inte bara låta kärlek vara just vad det är- underbart.
Att få älska vem som helst oavsett kön, varför kan det inte få vara så?
Varför ska kärlek som finns så nära, vara otillåten när den egentligen vore så enkel och möjlig att nå?
Ska vi följa våra hjärtan oavsett vad eller ska vi alltid följa strömmen? Att kunna älska vem som helst, oavsett kön och dessutom slippa förtryck och diskriminering, det vore väl drömmen?
Att följa mallen av samtidens ideala människa är allt annat än lätt och det är svårt att veta vad man ska göra, när man inte är säker på vad som är rätt.
Vi ska inte gripas av hybris men tro på oss själva och vad vi är kapabla till.
Vi ska göra allt för att lyckas men inte gå över lik för att få som vi vill.
I relationer ska vi å ena sidan inte vara för intensiva men å andra sidan, inte heller passiva.
Vi ska ha stora drömmar men vara jordnära.
Vi ska inte vara för extraordinära men heller inte tråkiga och triviala, färglösa och banala.
Vi ska inte vara likgiltiga men samtidigt inte svartsjuka.
Vi ska vara framgångsrika men extremt ödmjuka.
Vi ska inte vara blåögda och naiva- vi ska vara vidsynta och öppensinnade.
Som att vi inte har tillräckligt som det är, att ta oss genom livet helskinnade.
Vi ska ständigt passa in i normer och uppfylla alla skyhöga krav som ställs. Vad är egentligen priset vi får betala?
Kan vi alltid vara oss själva, kan vi älska vem vi vill och samtidigt leva upp till de vi förväntas vara? Vi lider ständiga samvetskval men det handlar varken om att Vara eller att Känna sig ”normal”.
Svaret är inte att alltid behöva göra det som förväntas av oss, att vara vad många tycker ”rätt” och inte ”fel”.
Det vi söker finns långt djupare än så: Det handlar om att känna någonting äkta, om att känna någonting mer.
Om kärlek till en annan människa är en synd så är det en fantastiskt vacker synd. Om älska en annan människa är en sjukdom, vill jag aldrig bli frisk.
”There is no sweeter innocence than our gentle sin”.
Take me to church handlar om kärleken mellan två män. Kärleken är uppriktig, ärlig och stark men inte tillåten. Enligt mångas tro är männen sjuka och den kärlek de delar anses vara ren synd och skam.
Jag undrar så: vad är det fula i att vara man och älska en annan man?
Hade jag inte jobbat hade jag hemskt gärna deltagit i Prideparaden i Stockholm och under hela festivalen varit där.
Istället vill jag skåla för kärleken- för att all kärlek ska få kännas bra, för att få vara de vi är och för att få vara lyckligt kär.