Hösten är nästan här och skogen är en färgsprakande, idyllisk plats.
Stora träd visar stolt upp sina oändligt många löv, i eldigt röda och gula färger. Luften är sval och skön att andas.
Hösten är ett bevis på att naturen rymmer mer än bara naturens hårda lagar, människors stora egoism och hävdade äganderätt av jordens landskap och allt som lever där.
Här och nu finns inget annat än lugn och samspel av världens resurser. Träden susar tillsammans i en melodisk ballad.
Solen dansar med den böljande vinden till trädens musik och ler sitt guldgula, varma leende. De ståtliga lövträden andas harmoni och utstrålar värme och energi.
Hösten är en sagolikt fager årstid med långa skogspromenader i gummistövlar, varma stickade tröjor, vindtät väst, halsduk, mössa och stora korgar fyllda av kantareller. Söndagsmiddagar med långkok: varma och mustiga grytor med kokt potatis och vinbärsgelé till.
Trots allt det vackra som kommer med hösten, tycks den vara någon slags plattform där tankar ges utrymme till att liksom löven flyga fritt. Kanske skapar hösten plats för ensamheten, stillheten och tomheten att expandera och på något sätt är det de tre pelarna som skapar känslan av att vara viktig. Att i ensamheten, stillheten och tomheten finna trygghet och känna sig behövd.
Hösten härjar och löven som seglar ner från träden liknar bruna små torkade, skrynkliga papperstussar, från någon sönderriven gammal dagbok från en svunnen tid. I ett pittoreskt litet radhusområde doftar det husmanskost och enformigt vardagsliv. Den iskalla vinden fryser nattens daggdroppar till frostiga smekningar mot det gulbruna gräset. Rikliga klasar rönnbär likt glödande små eldklot pryder de trötta rönnarna. En ensam hundägare huttrar med jackkragen tätt åtdragen ända upp till halsen. Ekorrarnas eviga samlande av kottar och nötter påminner om oss människors pensions- och framtidssparande. Det är fint och tryggt här i Sverige men nu flyr fåglarna utomlands, i jakten och strävan efter något bättre. Mycket vill ha mer. Blir vi aldrig nöjda? Hösten känns lika rätt som tillgångar som ska minska i debet, löften som byggts på lögner och kärlek som fötts i rastlöshet och besvikelse. Grubblandet, söndertänkandet och ältandet växer i takt med att temperaturen ute sjunker. Att varken vara särskilt intressant, spännande eller rolig men kunna landa i att man åtminstone är sig själv. Är bara det en seger i sig? Att vara själv med en oro som bara stiger, är det synonymt med att ensamheten minskar? Svårigheten att leva här och nu, att istället för att njuta av saker bara känna den tomma känslan när det roliga tagit slut, kanske växer också den med hösten. Kanske är slutet en större process än början och huvudmålet. Skapandet av en måltid kan vara ett helt dagsverke medan själva ätandet sedan kanske tar mindre än en timme. Kanske fungerar livet på liknande sett? Vi kämpar och sliter för att långsamt bygga upp någonting medan det kan raseras på bara någon minut, med bara några ord eller någon enstaka handling. Är det värt det eller är det slöseri med tid?