Mitt vardagsrum är ett mindre kaos av grejor och flyttlådor. Jag har bott i Östergötland i mer än fyra år, Norrköping var en omedelbar förälskelse men nu är det dags att lämna den. Med nytt jobb och hem som väntar styr jag min kosa mot Värmland. Jag har sedan gymnasiet slut flyttat runt en hel del och varje gång infinner sig den där känslan av lite förvirring och förväntan. Med tiden lär man sig hitta, upptäcka favoritplatser, restauranger, affärer, promenadstråk, för att inse att man har bott in sig lagom till att bryta upp och göra om allt igen på ny plats. Men jag gör nu en ny slags flytt när jag byter stad mot landet och utan plan att flytta snart igen. Även om det känns rätt så är det inte utan en sorg, för samtidigt som man lär känna en stad så lär man också känna dess invånare, eller i alla fall några av dem. Och dessa personer kommer jag att sakna!
Jag kan inte låta bli att bli lite nostalgisk över alla mina flyttar och alla de människor som har påverkat mitt liv på olika sätt. Ibland kan man ångra saker man inte gjort såväl som dem man gör. Varför gräma sig? Utan de besluten hade jag nog inte träffat de människor jag har haft turen att lärt känna. Och speciellt inte den person som är den stora anledningen till att jag nu viker flyttkartonger och rensar bland alla mina saker.
Nästan oundvikligt blir detta också min sista krönika. Det har varit roligt, men också svårt. Ibland vill man skriva om saker som väcker tankar och förhoppningsvis uppskattas. Texterna är funderingar utifrån mina egna premisser och uppfattningar. Jag har alltid tyckt om att skriva och det är så mycket man vill få ur sig, men det finns ändå en spärr, en rädsla för att visa för mycket av sig själv eller att vara dålig. Det är klart att mina åsikter inte alltid överensstämmer med andras. Händelser både i nutid och dåtid väcker frågor men det är svårt att ge svar. Ibland måste man dock ifrågasätta saker man tycker är fel. Vi har haft ett val i Sverige. Det är nu lite kaos. Det finns dem som är oroliga för att så många röstade in rasister i riksdagen, samtidigt säger en del av dem som röstar att de inte automatiskt är rasister, men att de är missnöjda. Det anses även att man ska respektera vad folk röstar på i en demokrati och att de andra partierna bör samarbeta. Men vad händer om man inte motverkar krafter som strävar efter att bevara det svenska? Är det bara jag som får lite kalla kårar och tänker på vår europeiska historia när ordet bevara nämns? Ja, jag bara undrar.
Jag säger nu hejdå till denna krönika. Jag kommer dock fortsätta att fundera, skriva och en dag kanske jag kan packa upp det där modet jag vill ha lika lätt som de flyttlådor som ska packas upp om en vecka.