Jag befinner mig just nu i Thailand och har i skrivande stund varit här i ungefär två veckor. Syftet med resan har varit att bara ta det lugnt och vila upp mig. Man kan kalla det semester eller flykt från verkligheten och slentrianen om nu så vill. Här existerar inte stress, ingen ställer några krav och jag känner inte att jag måste vara på något speciellt sätt. Sanden är silkeslen och varm och havet böljande turkost och smakar salt.
Även om det bara har rört sig om ett par veckor som jag varit borta så har jag på något sätt lärt mig så mycket om mig själv under tiden. Det är så lätt att fastna i rutiner, fastna i vardagslunken och i alla tusentals tankar som snurrar i huvudet när man är hemma och allt bara sker rutinmässigt.
Jag är långt ifrån frisk men skulle ändå vilja påstå att jag kommit en bra bit på bättringsvägen. Den här resan har givit mig möjligheten att distansera mig från mitt eget liv och se saker utifrån andra perspektiv, liksom studera mig själv fast med andra ögon. Jag har börjat omvärdera vad som faktiskt är viktigt för mig och jag tillåter mig mer och mer att känna även bra känslor.
Jag säger inte att man måste åka till Thailand, det är just bara det att jag tror att det är viktigt för sitt tillfrisknande att på något vis försöka att bryta mönstret som man fastnat i men ändå inte passar in i men nu äntligen tror jag att jag har börjat hitta hem.
Som jag skrev till en person en gång så har jag länge känt att jag gått längs en smutsig, grå och dammig grusväg utan slut. Jag var så trött på det oändligt gråa att jag flera gånger tänkt stanna och bara ge upp. Plötslig såg jag en liten liten stig som avvek från vägen.
Jag tvekade, skulle jag chansa och gå in på den där stigen, trots att jag inte hade en aning om vad som fanns där, eller skulle jag fortsätta grusvägen fram? Jag var så trött på spänningen som inte fanns, på det förutsägbara att jag chansade och vek av in på stigen som visade sig vara vägen till något underbart vackert.
Där väntade den genuina nyfikenheten över framtiden, spänningen och viljan att fortsätta att leva. För första gången på länge så känner jag mig hoppfull och förväntansfull. Jag har aldrig ångrat att jag klev in på den där stigen för den har förändrat mitt liv på så många sätt, jag är så glad att jag vågade chansa.
Fåglar sjunger, det är vindstilla och solen skiner extra starkt här just nu. Allting kommer att ordna sig.