Den 16:e april kuggade jag min uppkörning. Jag var förkrossad. Alla de timmar jag kämpat och slitit för att kunna ta körkort, kändes förgäves. Det var som att jag snubblat på mållinjen.
Samma dag, någon annanstans i Finspång, blev 19-årige Alexander och hans äldre bror Nikolay, tagna av polisen för att deras uppehållstillstånd i Sverige gått ut. Polisen förde dem till Migrationsverket i Flen, varifrån de senare ska skickas vidare till vad som anses vara deras ”hemland”– Ryssland.
Flen. Jag ser ut genom ett fönster, i Förvaret byggnad H. Utanför tornar gröna och våriga lövträd upp sig men här inne är allting grått och livlöst. För de sköra gestalterna som sitter inlåsta här har livet slagits i spillror på riktigt. Allt de kämpat för, hoppats på, trott på och drömt om raseras för att aldrig kunna byggas upp igen. De här människorna får aldrig en tredje chans. De fick en andra, vilket var att komma hit till Sverige men nu är deras tid här slut. Det är dem det är synd om. Mitt körkort är ett sandkorn i öknen jämfört med det trauma de tvingas genomlida.
Här, i Förvaret, är som att befinna sig i ett vakuum, en tidlös kapsel, en misär där endast väntan, ängslan och oro existerar och jag är bara här på besök, jag har möjligheten att åka hem igen när vemodet blir för påtagligt för att hantera.
Att de här människorna, som tvingas ”bo” här, har alla sina tillhörigheter, sina relationer – sina liv här spelar ingen roll. Snart är de bara siffror i statistiken, över människor vars uppehållstillstånd gått ut.
Jag blir så ledsen av att vara här. Det känns som att fyllas med en hjälplöshet så stor att man riskerar att brisera och att tvingas axla en förtvivlan så djup att man nästan drunknar. Jag kan inte ens förställa mig hur det känns för de som blivit placerade här. Hur det känns för Alex och Nikolay. Jag saknar styrkan att hålla modet uppe och att skratta mitt i sorgen. Alex och Nikolay måste vara de starkaste och mest godhjärtade jag känner. De pratar, lyssnar, frågar och skrattar. De skrattar jättemycket men jag ser att deras leenden inte lyckas nå deras ögon. De skrattar inte för att de är lyckliga- de skrattar för att de inte vill att vi ska oroa oss, för att de vill bespara Oss smärta, när det är uppenbart att det är De som lider allra mest.
Ledsna ögon som ser ut genom fönstret, oförmögna att ta in det de ser. Spruckna och trasiga själar, vars värsta fiende är den oändliga stillheten och den fruktansvärda realiteten.
Ångest blandat med den smutsiga färgen på väggarna. En klocka som stannat och hela tiden visar fem i tolv. Tysta skrik som ekat mellan väggarna och sakta ebbat ut.
Det känns surrealistiskt att befinna sig här, här i rotlösheten, rastlösheten och ovissheten.