Jag sitter här med prestationsångest. Hur vet jag att jag är bra, att jag räcker till?
Vem är jag? Är jag nöjd med mig själv? Är jag den jag vill vara och är det densamma som andra vill?
Jag tänker på en massa trasiga drömmar, på alla de mål jag satt upp men aldrig lyckats uppnå. Jag tänker på all orättvisa och djävulskap i världen, på all den skit jag aldrig någonsin kommer att förstå. Jag överanalyserar och tänker, på sånt som egentligen är för jobbigt för att tänka på.
Det här är att köra fast i gamla hjulspår, i en tillvaro som känns allt för tråkigt bekant.
Det här är att ha en vacker bostad men inte känna sig hemma någonstans.
Det här är att det inte spelar någon roll att solen skiner, när allting annat har en grådassig nyans. Det här är oförmåga att betrakta sig själv med lite distans. Det här är att vägra tro på att världen är fylld av mer än bara arrogans och nonchalans. Det här är att inse behovet, i att börja med att rannsaka sig själv för att hitta vem man är men samtidigt inse omöjligheten i det när handlingskraften inte längre finns där.
Det här är att krypa ner bredvid någon i sängen men ändå sova ensam.
Det här är oviljan att se saker ur andra perspektiv. Det här är att på allvar fråga sig själv om detta är ett önskvärt och lyckligt liv. Det här är är när dagarna flyter ihop till en seg och uttryckslös, oinspirerande massa. Det här är att vara trött på alla måsten, utgifter och alla tider att passa.
Kanske är vardagstristess en ren lyx, ett i-landsproblem helt enkelt men det här är att älta gammalt groll och tycka synd om sig själv. Det här är att vänta på något som aldrig kommer och rastlöst se dagen bli till kväll. Det här är handlingsförlamning när orken och viljan att förändra tryter.
Det här är lögner som är sanna.
Det här är att säga att man ska gå, bara för att få höra att någon vill att man ska stanna.
Det här är att hoppas på att något oväntat och mönster-brytande ska ske. Det här är att betrakta tillvaron utan att egentligen riktigt se. Det här är när det kryper i kroppen, lakanen klibbar och tankarna virvlar när det är dax att sova. Det här är slitna löften och tomma ord som en gång lovats.
Det här är tveksamma, försiktiga och blyga förhoppningar, intryckta och gömda i en dammig gammal låda, inknuffad långt in under sängen. Det här är ett monotont intro och en oändligt lång vers- ett evigt och otåligt väntande på refrängen. Det här är när viljan att vinna överskuggas av rädslan att förlora. Det här är att överväldigas av känslor och drömmar som plötsligt tycks för stora.
Det här är den tondöves musikal och den taktlöses bal. Den färgblindes färgglada konstutställning och den stummes utskällning. Den andre tondöves orkester, den förlamades gester, den ensammes gäster och den fattiges rikemanssemester. Det här är den humorlöses komik och den orealistiskes logik- det här är allt som finns kvar. Det här är allt vi har.
Det här är att vara missnöjd, att ha prestationsångest, att känna sig ensam, att uppleva vardagstristess.