När jag sätter mig ner och ska skriva vill jag så gärna prestera, jag vill beröra någon på djupet, att texten ska hålla kvalitet och vara någonting mera. Jag vill skriva någonting nytt och unikt, jag vill avancera. Det ärligaste jag kan skriva är mina egna allra innersta tankar men jag är så rädd att det ska bli långtråkigt i längden. Jag är också rädd för att vara en sån där tråkig och grå person vars texter bara är några i mängden. Jag anser att det finaste man kan ge någon annan är förtroende och nakenhet i form av att blotta sin själ. Samma sak är också det mest skrämmande, när personen i fråga inte längre finns där. Den här texten innehåller några av mina tankar som svider och bränner och jag hoppas verkligen kunna förmedla några av de tyngsta känslor jag känner.
Är kärlek något som växer fram eller något som växer bort? Är det slöseri med tid, med liv, att göra saker man redan gjort, känna sånt man redan känt och tänka saker man redan tänkt? Jag går här och tänker på sånt jag saknar. Jag ältar, grubblar, analyserar hela dagarna från det att jag vaknar. Jag vet inte vem jag är eller vad jag vill, jag vet ingenting. Ute regerar höstens dunkel, samtidigt som temperaturen sjunker. Fasar för den dag då ungdomen vänder och jag tvingas säga ”är ju inte 20 längre”.
En tidning vill sälja lösnummer och passa på att utnyttja en pojkes misär, skriva om hans stabilitet i vardagen som inte längre finns där. ”Folk vill veta vad som hände sen” men han är inte skyldig dem nånting, han valde aldrig det här. Tvära kast i livet, aldrig ta något för givet. Orken är en trasig klocka som stannat. Någon förlorade sig själv för att behålla nån annan. En skakande röst som sa ”säg att du trivs med mig” och ett svar som aldrig kom. Varför tycks orden alltid ta slut när man ska prata om det som känns allra jobbigast att prata om? Nu har vinnarna av samtliga Nobelpris korats och snart avslutas allsvenskan. Det enda pris jag skulle vinna i år är årets förlorare, eventuellt årets skickligaste förstorare. Varför är det så att de saker vi bryr oss mest om också är de saker som gör oss allra mest illa? Varför är det så att tiden går fort men på något sätt ändå står stilla? Vill glömma den här känslan, känslan av att vara fruktansvärt ensam. Relationer är svåra, speciellt med en växande bitterhet och en orubblig stolthet mellan sig. Frågan är om man anstränger sig i viljan att förändra eller om man gör det för att i slutet av dagen kunna säga att ”jag försökte ju i alla fall, till skillnad från dig”. Jag tror hela tiden mindre och mindre att det handlar om oss som personer, i själva verket handlar det kanske om de känslor vi förmedlar. Kanske är man inte kär i en person, kanske älskar vi känslorna den framkallar och minnena man delar.
Den här tiden på året är ett slags vakuum, ett uppehåll från verkliga livet, en chans att älta saker man förlorat, som man tagit för givet. Det är en slags paus, en väntan på någonting- på något fint, på våren, sommaren och allt det vackra att ta fart igen. Det här är chansen för den vilsne och orolige att hitta hem.