Strax innan jag satte mig ner för att skriva denna krönika så tappade jag en lagom stor burk med hackad gurka rakt på höger stortå. Som gammal målvakt i diverse idrotter, jag orkade inte springa så jag fick stå i mål, så gjorde jag en reflexräddning och skickade fram foten så jag skulle slippa torka gurka i hela köket. Enär jag icke är så värst religiös så tillät jag mig då uttala en liten svordom. Nu får vi se om jag vaknar med en Pride-tå i morgon bitti. Regnbågens alla färger kanske förgyller en för övrigt lagom blek fot.
Vi har alla lite olika smärttrösklar. Jag minns en gång när jag var med och spikade gjutformar till blivande radhus uppe i Stockholm. Långa reglar kom i svaj och hammaren kom i otakt. Helt plötsligt landar hammaren på vänster tumme. Ett välriktat slag som landade lite oriktat. Kaduns! Och så börjar det pumpa i tummen. Jag minns att jag satte mig på trappan till byggfutten och drack min medhavda mjölk. Det var som en tecknad film runt omkring mig. Stjärnor och fågelsång. Jag mådde till och med lite illa. Jag kom till sans när en av dom andra grabbarna ropade på mig och undrade om jag skulle ha rast hela da´n. Det var bara att bita ihop och fortsätta jobba. Till saken hör att jag har träffat samma tumme två gånger. Dock hann tummen läka mellan gångerna.
Hur många av oss har inte slagit i skallen vid passage ut och in i låga dörrar? Jag har i alla fall gjort det. Passagen, ner till tvättstugan, var som att passera ett nålsöga på ett ställe där jag bodde en gång i livet. Ett gammalt hus med små pardörrar i entrén. Med famnen full av tvätt och annat så gällde det att tränga sig in. Ofelbart så tog ofta pannan emot och blodsmaken kom som ett brev på posten. Ändå så tänkte jag alltid; Ducka, ducka!! Men från ord till handling brukar ju vägen som bekant vara lång...
Har ni klämt fingrarna i en bildörr? Det har jag gjort. I och för sig så var det en annan människa som drog igen dörren. Men det var mina fingrar! När dörren inte gick igen så satsades det ännu en gång på att försöka få igen dörren. Jag satt fast och försökte påkalla uppmärksamhet för min situation. Vid tredje eller om det var fjärde försöket så hördes mitt budskap. Jag var glad att jag inte var gitarrist på den kvällens jobb. Ja, inte någon annan kväll heller eftersom jag inte trakterar detta instrument.
En gång i min barndom så skulle jag göra tennsoldater. Pappa hade tillverkat en skopa med extra långt handtag. Gasspisen smälte snabbt tennet i skopan. Gipsformen hölls i vänster hand. En klämma höll ihop den tudelade formen. Precis när jag skulle till att hälla det varma flytande tennet så puttar min bror till mig så att jag tömmer skopan över min vänstra hand. Aj! Ett par kubikmeter kallt vatten gick åt för att kyla ner den flagande huden.
Eller när jag satt vid mormors trampsymaskin och sydde i wellpapp med röd tråd. Dunkelidunk, sa det och jag hade sytt ett par stygn rakt genom tummen. Röd tråd på nageln och wellpapp på tummens undersida. Mamma hjälpte mig att få loss alltihopa. Själv bet jag ihop och tittade ut på sjön Åsunden.
Jag är väl antagligen en klant. Men jag har klarat alla fingrar som möbelsnickare! Å i sommar spelar vi teater i Medevi för fjärde året i rad. I år anspelar vi på årtalet 1956. Välkommen!