Anna, vad håller du på med? Den frågan kan ibland vara befogad att ställa till mig. Jag är mycket impulsiv och är inte rädd för att släppa fallskärmen och falla ut i det okända helt fritt. Jag har gjort det flera gånger förut och nu är det dags igen. Ingen vet hur det kommer att gå den här gången, men jag vet att jag inte kommer att ångra mig. Det är väl det sämsta man kan göra mot sig själv, att inte våga, att bli gammal och fundera på varför man inte tog steget. Min impulsivitet kan kosta mig mer än pengar, det kan bli en nota med oro, felsatsningar och bakslag, men jag vet att jag kommer kämpa för det jag tror på och då låter jag det kosta. Jag satsar bara på det jag tror på, det jag känner på mig kommer att bli bra, men det gäller att jobba mot målet och det hårt. På resan mot målet kommer jag att stöta på många hinder, motgångar men även höjdpunkter och lycka. Jag vet faktiskt inte ens om jag vill nå målet, det är resan jag är ute efter. Den resa jag nu vill göra har jag gjort förut och det är resan i sig som jag brinner för. Det är nog därför jag nu säger ifrån, bryter upp och ger mig ut på delvis nya äventyr, jag har nått det mål min senaste resa haft och frågar mig själv, vad händer nu?
Den som hjälpt mig till denna insikt, att ta vara på resan och ständigt sätta upp nya resmål när målet i sig är uppnått, är en namne till mitt underbara lilla barnbarn, Aron Andersson. Jag var på Arons föreläsning i Kulturhuset för ett par veckor sedan och sen dess ser jag bara resor, de mål som resorna hägrar mot är bara något som finns långt fram. Aron fick mig att inse det jag inte tidigare förstått, att det är transporten fram till målet som har betydelse, som är den upplevelse jag är ute efter, den lycka jag vill känna. När jag väl nått målet blir det tomt, så oerhört tomt och den lycka som jag strävat efter ligger ju bakom mig, den är kvar i resan.
Nu är jag lyckligt lottad att jag har en familj som stöttar mig i vått och torrt. De hänger på i alla mina tokiga idéer och finns där för mig. Utan min familj, min trygghet skulle jag nog inte våga, våga ge mig ut på mina resor. Jag gör resorna själv, som den eremit jag är, men ute i kulisserna finns de och hejar på mig.
Vart i livet är du själv, tror du att det är för sent för dig, är du rädd för att det ska kosta? Det är aldrig för sent och allt kostar. Men en sak är säker, allt har ett pris och vilket pris är du villig att betala för att vara lycklig? Du får räkna med att betala med blod, svett och tårar, men om du verkligen vill så vågar du.