Vilka var vi? Jo, ett svenskt gäng som varit i Rumänien och lanserat ett webbaserat läromedel om mänskliga rättigheter som delvis blivit översatt till rumänska. Att vi sedan vandrade över till Ukraina var bara av nyfikenhet. Året var 2013, i juni. De tre killarna tyckte att vi verkade spännande.
Det brukade inte hända så mycket i byn Slatina. De ville gärna visa oss alla konster de kunde göra med sina cyklar:
Åka på ett hjul, släppa händerna, stå på cykelsadeln…
Vi skrattade och klappade i händerna (samtidigt som jag hade hjärtat i halsgropen och var beredd att torka blodiga knän vilken sekund som helst).
Senare samma år var jag tillbaka i Ukraina. Denna gång i Lviv och tillsammans med lärare och elever på toleransresa, då vi bland annat
besökte platsen där koncentrationslägret i Janowska låg under andra världskriget. Det var en hemsk plats där blod en gång runnit och färgat ån intill röd. Marken var täckt av aska efter brända människor. En plats som fick blodet i våra ådror att frysa.
Men i Lviv var det annorlunda.
Vi bodde på ett hotell vid torget och där var det liv och glädje. Familjer gick dit på lördagseftermiddagen, för att barnen skulle få åka karusell, köpa något gott i kiosken och kanske rida ett varv på någon av de små ponniesarna.
Tiden för andra världskriget kändes avlägset för nu var allt tryggt och annorlunda. Eller?
Den 24 februari 2022 inleddes Rysslands aggressiva krig i Ukraina. I lördags var det två år sedan.
Pojkarna från Slatina… nu i 20-årsåldern… var är de? Lever de?
Familjerna som firade sin lediga lördag på torget i Lviv… är de splittrade nu? Har de flytt landet? Lever de? Jag vet inte.
Men jag tänker ofta på dem.
I lördags anordnades manifestationer till stöd för dem som drabbats av kriget. Jag såg att det skulle hållas en i Norrköping och jag tänkte först åka dit och delta. Sedan tänkte jag att det borde uppmärksammas i Finspång också. Jag utgick från att fler än jag ville vara med och bara visa att vi finns och bryr oss och att det skulle vara enklare att ta sig till torget i Finspång för många.
Jag skrev ett inlägg i facebookgruppen Finspång i mitt hjärta och plötsligt stod vi där, 20 personer tillsammans på Bergslagstorget i en tyst minut.
Jag kan inte stoppa något krig, men jag kan visa lite empati och kanske ser någon som drabbats den här bilden jag tog av människor som samlades på torget i Finspång lördagen
Kanske betyder det något för någon. Jag tänker att det förstås är ukrainska familjer men det kan också vara ryska pojkar som tvingats kriga utan att alls vilja det.
Som om det inte vore nog så finns det fler krig på jorden och i år kommer 76 av världens länder gå till val.
Hur många kommer att vara demokratiska, när det idag är fler människor som lever under auktoritärt styre än som lever i demokratier?
Ibland är det lätt att känna att allt är kört, men för mina barnbarn och alla andra barns skull måste jag tvinga mig att leta efter ljusglimtarna, för så länge som de finns, så finns det hopp om en snällare värld.