Musiken som dånar ur de väldiga högtalarna. Rökmaskinerna som arbetar på högvarv och spotlightsen som ger ifrån sig ett frenetiskt blinkande sken i skiftande färger.
Trängseln. Vädret som trotsar meteorologernas pessimistiska uttalanden. Allt vävs ihop och exploderar i en färgsprakande, euforisk energibomb, där lyckan är så påtaglig att den måste gå att snudda vid. Energibomben har ett namn och det är Bråvalla.
Här delar stand up-komiker sina tankar kring diverse vardagsproblem och diskuterar problematiken kring mänskligheten, på sitt ”skämtsamma-men-i-grunden-allvarliga"- sätt. Artister framför låtar med allt ifrån tunga, hjärtskärande ämnen- om trasiga relationer och trassliga uppväxter- till somriga och lättsamma monsterhits.
Scen Panorama, fredag 26/6. Robbie Williams äntrar scen i sin ljus-färgade, Elvis-liknande lugg, vilken beskrivs som ett ”tecken på ålderskris”. Själv gillar jag den lite larvigt lekfulla luggen, den liksom rimmar med hela hans image, hans aura och hans sätt att gå ut på scenen, ta för sig, köra sin grej och aldrig ge mindre än allt. Han hade oss innan han ens kommit till refrängen av ”Let me entertain you”. Säga vad man vill om hans hår, publiken är trollbunden av hans charm och hans underbara musik.
Fredag 26/6. Silvana Imam på scenen Juno, där hon rappar - råa, hårda, kalla, vassa - mäktiga och viktiga låtar. Att hon spelar på en av de minsta scenerna verkar inte röra henne i ryggen. Hon kommer ut och hon ger allt. Inget snålande av energi, den räcker till oss alla. Silvanas flickvän, Beatrice, dansar in på scenen bredvid henne. ”Nio vita rosor, nio liv för våran grej.
Lovar det finns ingen plats kvar för nån annan tjej och platsen på mitt ringfinger sparar jag till dig.” Deras kärlek är inte lesbisk kärlek. Deras kärlek är kärlek, punkt. Ren och stark (ursäkta) jävla kärlek. Den är viktig för samhället, för att den är uppriktig och o-censurerad.
Silvana och Beatrice är stora förebilder och hjältar för många. Kanske vågar fler vara öppet stolta över sin kärlek och kanske kan förtrycket av alla de sexuella läggningarna som inte har tilldelats etiketten ”heterosexuell” äntligen elimineras. Vad är vitsen med kärlek, om den inte är tillåten att kännas bra? Om man ska behöva leva i rädsla och förtryck för att samhället anser att den är fel? Kärlek är kärlek och kärlek ska kännas bra.
Tack Silvana, inte minst för musiken utan även för att du provocerar, vågar utmana och gå emot samhällets skeva normer. Inget väcker så mycket debatt som provokationer och har du satt igång en debatt så har du lyckats väcka folks intresse, vilket innebär att du har tagit stora steg emot det du vill uppnå.
Panorama, lördag 27/6. Här är stämningen betydligt mer lättsam, även fast den likt färg utblandad med vatten, blandas ut med det dystra faktum att när musiken här tystnar, är Bråvalla slut för i år. ”Sweet nothing, sweet nothing. You’re giving me such sweet nothing...” Publiken håller andan och väntar på droppet, för att sedan dansa som aldrig förr, att med trötta armar och ben och med ömma fötter, mjölka ur det sista ur denna underbara, (mestadels)soliga festival.
Det är inte billiga fyllor, smuts, skräp, trängsel, sömnbrist eller slagsmål som lockar. Det är allting däremellan; sammanhållningen, musiken, lyckorusen, de härliga människorna och den glada stämningen som festivalen för med sig. Alla femtiotusentals människor som befinner sig på Bråvalla festival är där av samma anledning; att lyssna på livemusik, umgås och fylla sin kvot för lycka och glädje så till bredden att man börjar undra om man någonsin kommer att uppleva något lika bra och mäktigt igen. Var inte oroliga, det kommer man, för Bråvalla festival, vi ses igen nästa år.