Jag är en envis person det ska erkännas. Vilken tur, tänker jag, att dom är så små, dom kunde ju varit stora som hundar eller så! Men då hade ju fåglarna behövt vara stora som elefanter för att kunna äta dom ja eller oss, rullar min tanke vidare. Det kan bero på vinet eller så gillar jag att vara lite korkad i sommarkvällen. Denna skapelse är ett mirakel kommer jag fram till och skålar för just den saken. Att allt hänger ihop och fungerar eller nja inte vi människor, vi fungerar inte som vi borde. Just den sanningen har inget med ”in vino veritas” att göra utan gestaltas i ett ständigt och hopplöst nyhetsflöde. Hur blir detta för våra barn, funderar jag och viftar bort en mygga.
Vi bad en bön varje kväll pappa och jag. Pappa satt på min sängkant och vi hade knäppt våra händer. Bönen slutade med ”Gud bevare”…och sedan en uppräkning, Tant Lövkvist, mamma….Ibland var listan lång och den var av betydelse minns jag. Någon gång, oklart när, slutade vi med det där. Kanske var det i samma period jag inte längre ville hålla pappa i handen när vi gick till stan. Minns att jag kände det som ett svek men jag kunde inte längre. Kanske var det i den vevan jag fick syn på världen utanför Munkgärdet där jag vuxit upp. Barn behöver något att lita till, något att tro på och på det sättet är vi kanske för alltid barn, men det vill vi inte att andra ska se.
Den som inte har tilltro till framtiden hänvisas till nuet och tomtebloss. Lycka kommer att vara mycket tillfällig och behöver hela tiden fyllas på. Tillfällig lycka ska skydda mot allehanda oro. För barn kan det betyda bus och andras skratt i skolan i stället för tilltron att duga och kunna lyckas. Unga kan komma att prova lustgas, haschrus eller kristaller och kanske en stund uppleva lite lycka. Gubbar kan vila med ett glas vin eller två.
För många är semestern slut, en semester som började just när den varma försommaren blev till mer typisk svensk sommar. Vi behöver en känsla av mening och någon form av lycka även i vardagen. Vår föreställning om lycka kan leda oss vilse oberoende av hur gamla vi är. Alla barn vet att känslan av lycka kan infinna sig i små vardagligheter men vuxenvärlden ger hela tiden andra bilder av lycka. Lyckan i samhörighet med andra, lyckan i att hjälpa andra, lyckan i natur och kultur hamnar liksom i bakgrunden och tilltron till framtiden blir svår att fånga.
Varenda unge är ett mirakel även de barn som kommer att hamna i gängbildningar och kriminalitet föds med lust att leva och vilja att samspela med andra. Barns tilltro byggs i den kontext de finns i eller …byggs inte. Vi behöver ta hand om våra barn, bereda väg för dom! Förskola och skola behöver resurser och bemanning för att kunna göra det viktiga som alla kloka pedagoger vet behöver göras! Vi behöver göra världen fattbar och visa på möjligheter. Det är inte barnens fel att världen ser ut som den gör!
Det är väl inte heller myggornas fel att dom sticker mig i den sena sommarkvällen. Myggorna leder med 4-0 men är samtidigt en liten del av skapelsen. Det är ändå lite lycka att sitta här och fundera på saker. Det är lycka att ha dom man älskar kvar, även om dom just nu sover, och det är lycka att minnas dom man har älskat. Jag knäpper prövande mina händer och mumlar något bara jag kan förstå. Myggorna passar på ett göra både 5 och 6-0 när jag sitter där med händerna knäppta.