Hen går omkring och kollar läget, finns en dörr öppen flaxar hen in i hopp om att finna något att stjäla. Kanske är detta en orättvis beskrivning av denna skatas karaktär. Hen kanske bara jagar lyckan utan att veta hur den ser ut och det kanske är naturligt att förmoda att den borde blänka och glittra lite. Just det där att inte veta hur lyckan ser ut är väl mänskligt. Sorgen är lättare att känna igen men när den väl framträder är det ofta för sent att undvika den.
Barn letar sällan efter lycka men är mycket bra på att fånga den när den dyker upp. Lyckan känns nämligen om man nu inte är för upptaget med att leta. Om man försöker berätta om lyckostunder man minns från sin barndom blir det ofta svårt att förmedla det stora i den stunden. Men känslan minns vi för alltid. Små stunder av lycka blir kvar i oss precis som stunder av smärta och oro.
Det föds allt färre barn i Sverige och i Europa. Under 2022 föddes totalt 104 734 barn, vilket är 9 529 färre än 2021.Det är en orolig värld. Barn behöver trygghet, det förstår vi alla och vi behöver själva trygghet för att våga skaffa barn. Det finns ju för övrigt lycka i att få barn. En lycka som är svår att beskriva, en lycka i att själv inte längre vara viktigast, en sorts lycka över att vara del av något större. Vi vill gärna ge våra barn den fina barndom vi själva haft eller inte haft. Att leva är såklart farligt i sig men våra barn vill vi skydda om möjligt, vilket det såklart inte alltid går. Men för att skaffa barn behöver vi ändå tro att det är möjligt.
Vi, som vill allt detta goda för våra barn, tvingas förstå att barn precis nu dör i krig, att barn precis nu dör i svält. Olyckor kan drabba oss alla, sorg är en del av livet men att människor kan göra varandra illa och till och med låta våldet drabba barn är svårt att ta in. Fred är väl inte lycka, annat än just när den ersätter krig, utan mer ett naturligt tillstånd för kloka människor. Men fred är gott klimat för små stunder av lycka.
Om skatan varit mer kråksällskaplig hade jag, just nu denna vackra försommardag, bett hen förklara hur människor kan vara så vidriga. Kanske skulle hen då svara ”det beror på att ni är människor” men då skulle hen inte få någon mer ost av mig. Människor gör val och ibland krävs mod för släppa sina gamla sanningar och förstå andra människor, mod för att stå upp för den som för tillfället är svag och ibland mod för att våga vägra lyda order!
Jag hamnar ofta i samtal om varför det är som det är med gängkriminalitet. Det är mitt eget fel såklart. ”När jag gick i skolan”, förmedlade Josef, ”vågade vi inte bråka med lärarna, vi hade respekt”. Visst förstår jag vad han menar men just det där med att barn måste tvingas till respekt har jag svårt för. Det finns dom som tror att barn kommer att jävlas om det är möjligt, jag menar att dom kommer att vara goda om det är möjligt. ”Respekt kan väl vara ömsesidig”, försökte jag säga till Josef. Han stannade faktiskt till i tanken, jag såg att det fanns nått i dom orden som berörde honom. Ja, svarade han eftertänksamt, absolut. Att vara så tvärsäker men ändå så öppen i tanken!? Ibland är svaret bara ett annat sätt att tänka!
Möjligen är skator tjuvaktiga men jag håller dörren öppen för att det kan vara ett skapat drag. Eller, dörren stänger jag, det går inte att lita på hen…än. Det kan ha med kontext att göra, alltså omständigheter som individen inte förmår stå över. Sammanhang kan få oss att skrika i kör: ” vi hatar Linköping” vilket kan hända i Curva Nordahl.
När IFK skulle spela mot Hammarby satt jag vid ett bord på pizzeria Campino just intill ett gäng Hammarbyfans som hade yngre barn med sig. Polisen bildade en liten mur när Pekingfansen kom gående på gatan. ”Vi hatar Hammarby” skrek dom svartklädda fansen. Jag vände mig då mot bordet intill och sa förklarande till barnen ”dom menar bara att dom inte tycker så mycket om Hammarby utan gillar IFK mer”. Alla vid bordet skrattade och barnen såg lättade ut. En stund senare kom Hammarbyfansen. ”Vi hatar Peking” skrek dom och dom var många. Från bordet bredvid hörde jag: ”dom menar bara att dom inte gillar IFK så mycket”. Barn och vuxna skrattade ihop, vi hade en egen kontext där och då. Lite lycka rent av!