Jag var på skolresa och vi besökte Rejmyres glasbruk. Där hittade jag ett fint litet glas
som mina medhavda pengar precis räckte till. Jag köpte glaset och bar sedan skolväskan mycket försiktigt. Med stor stolthet gratulerade jag pappa på fars dag med detta lilla fantastiskt vackra glas.
– Vad ska jag dricka ur det här, sa pappa och skrattade.
Jag som hade tänkt att han skulle bli så glad. Varit så upptagen med glasets skönhet att jag inte ägnat en tanke åt funktion. Pappa förstod nog aldrig varför jag började gråta
– Det är jättefint, sa han och försökte torka bort mina tårar.
Det gick inte. Det var så mycket mer. Sånt jag då inte kunde förklara. Jag trodde mig att med denna gåva ha makten att göra honom glad, stolt och inte minst förvånad. Inget hade jag köpt åt mig själv och alla mina sparade slantar hade gått åt. Tolv kronor vill jag minnas.
Man har ett tillfälle att ta emot en gåva. Det har jag lärt mig förstå och ändå har jag själv så svårt med den saken.
Det finns stunder och händelser som får oss att ge upp. Det behöver inte vara något sakligt sett stort men det kan vara helt avgörande. Som att spela ut sitt sista kort. Som att klamra sig fast vid någon sorts tro tills fingertopparna vitnar och så inse att det inte går mer.
Jag såg pappa tillfälligt ”ge upp” men sedan när det var som mörkast hittade han tillbaka igen. Jag tror att det var kärleken till mig och det omöjliga i att svika sitt barn som blev ljuset i hans tunnlar. Vid ett tillfälle när han nästan helt gett upp för att inget blivit som han önskat och drömt klev han upp i fönstret och skrek att han skulle hoppa. Vad gör ett barn då? När jag tänker tillbaka återvänder skräcken. Jag ringde min mamma som långt bort från en främmande stad sa:
– Gå fram och sträck upp armarna för en kram.
Jag var rädd men gjorde som hon sagt. Pappa blev tyst och skriken blev till tårar. Så klev han ner och vi kramades länge.
Människor ger upp ibland. Man orkar inte mer helt enkelt och får svårt att tro på de lösningar andra anser finns. Det finns barn som ger upp och slutar prata och det finns barn som ger upp och drar sig undan. Det finns utan tvekan barn som gett upp sina försök att få uppskattning.
Man behöver förstå att just den punkten när man ger upp kan se så olika ut. Att man kommer till just den punkten är summan av en rad händelser. Många förstår inte själva varför det blir som det blir. Vuxna som barn.
Pappa försökte göra allt så systematiskt och noga som möjligt för att undvika just det där med att ge upp. För egen del har jag gett mig hän och försökt hjälpa andra. Gjort mig upptagen med det för att göra det omöjligt för mig att ge upp.
Barn behöver kloka människor som kan förstå och varligt leda rätt. Barn behöver en tro på att saker kan förändras och en vetskap om att dom inte är ensamma. Vuxna behöver en tro på att saker kan förändras och en vetskap om att dom inte är ensamma.
Vuxna och barn är människor även om vuxna ofta är större och inom vissa områden har fler erfarenheter.
Jag förstår om du tycker att jag verkar knasig men det känns som att jag lämnat det där glaset många gånger i livet. Ja, inte just glaset men andra gåvor, förväntansfullt som ett barn. Det är svårt för den som får en gåva att veta hur mycket gåvan omfattar.
Man har som sagt bara ett tillfälle att ta emot en gåva.
Pappa kom igen och gav inte upp. Han förlorade ett ben men gav inte upp. Han fanns där för oss som behövde honom och kanske fanns han just för att vi behövde honom. För så knepigt tycks det hänga ihop.