Som förälder blir detta svår och smärtsamt. Man behöver hjälp på olika sätt helt enkelt. Det är ju så viktigt att få befolkningen bildad nog för att kunna ta del i det demokratiska samhället och bidra till utveckling! Den som inte finner sig sedd i sampel med omvärlden kommer att bära en smärta som för en del riskerar att bli till nått explosivt. Andra får helt enkelt aldrig blomma! Det är ju också därför vi vill ha en skola för alla. Vi vill fånga upp alla goda förmågor som vi vet finns i våra barn. I skolans läroplan kan man läsa:
”Varje elev har rätt att i skolan få utvecklas, känna växandets glädje och få erfara den tillfredsställelse som det ger att göra framsteg och övervinna svårigheter.”
En del barn upplever att dom inte kan leva upp till skolans krav och slutar tro på sig själva. Erfarenheten av att känna att man inte duger riskerar att bita sig fast för livet!
Det finns numer få utantillkunskaper man kan ”piska in” i elever. De kunskaper man nu ska förmedla och de förmågor skolan ska utveckla kräver samspel. Detta samspel förutsätter att eleverna ser en mening med lärandet och att dom har tilltro till sin förmåga.
När jag ser teaterföreställningen ” AGAN” på skolmuseet får jag en påminnelse om hur djupt saker kan sitta. Det behöver verkligen inte handla om att ha blivit slagen av sin lärare som i pjäsen. Det finns andra sätt att bli kränkt på. Någon bär med sig en föreställning av att inte kunna sjunga. Jag mötte en kvinna som inte sjungit en ton i hela sitt liv efter en tillsägelse om att bara ”röra på läpparna” i skolkören. Andra kan berätta att ”det där med siffror” har dom svårt för. Det vet dom av erfarenhet från skolan. Man måste våga göra det man inte kan för att lära sig göra det bättre. Man måste förstå att varje människa är mer än ett betyg. Man måste bära en längtad blomma och bli sedd för sitt goda.
Jag vet att jag tjatar om den saken men det finns verkligen inte A och B människor!
Vi bär alla en vilja att lära oss saker och när det inte fungerar som samhället förväntar kommer det förslag i massor. Alla tycker sig ha de rätta svaren. Jag tror nog att så är fallet men på ett annat sätt. Om man stannar upp och funderar på saker man ville lära sig men aldrig lärde sig tror jag att man faktiskt förstår. Rädsla att misslyckas och bristande tilltro till sin förmåga kommer troligen högt på listan.
Vi är ganska ängsliga vi människor. Vi vill göra rätt och vara till lags. En del av oss är mer uppfyllda av detta än andra och nog kan det vara något bra även i det. Vi behöver kunna anpassa oss, det är väl bra att vara snäll och hjälpsam och få uppskattning från andra. Dock har vi också rättigheter och bör kunna förvänta oss respekt såsom vi visar respekt. Med tiden lär vi oss akta vår sårbarhet. Vi säger nej till saker vi inte vågar prova eller utsätta oss för. Vi skaffar fraser som ”det där lär jag mig aldrig” eller ”nej det där är inget för mig”. Våra barn står med all sin sårbarhet öppen för skolans krav och bedömning. Det är då vi vuxna ska tänka att även barn har rätt till sin värdighet
och låta varje barn veta att det bär en längtad blomma! Vi som jobbar med barn och unga måste minnas att alla inte har en mamma som pojken i pjäsen AGAN eller en pappa som min.