Jag fylls med lust att leva. Nu är det ju inte så att jag titt som tätt saknar lust att leva men ibland tar problemen överhanden. Ibland händer saker som liksom stjäl våren från oss. Vi kan drabbas av sorg eller oro som liksom tar färgen från allt det vackra. Det kan hända att man får vänta flera år på sin ”vår” och lust. Nog kan man tycka att man då kunde ha sina vårar innestående och vid lämpligt tillfälle kvittera ut dom. Ibland förmår vi vara varandras ”vår” och fyller varandra med glädje i det lilla hur mörkt det än må se ut. Tänk vilken nåd att förmå vara någons ”vår”.
Det var vår när farfar dog. Pappa hade hämtat mig på daghemmet och jag var fem år.
När vi kom till vår gård såg jag att flaggan var på halvstång och frågade pappa vem som dött. Jag visste mycket väl att flaggan alltid var på halv stång när någon dött. När jag tittade på pappa såg jag att han var ledsen och när vi kom in började han gråta hejdlöst. Jag minns att han sjönk ner på en stol och att jag stod framför honom och försökte trösta så gott en femåring förmår. Nog älskade jag min farfar men för mig var han ännu inte borta och det fanns ingen annan som kunde trösta pappa. Under de närmsta dagarna var jag extra snäll och hjälpsam och höll nog koll på hur pappa såg ut. Från den stunden visste jag att pappa behövde mig lika mycket som jag behövde honom. Under resten av vårt liv tillsammans var detta den givna grunden. Vi behövde varandra. Den starkaste av alla människor jag visste var inte bara stark utan också svag.
Kanske har den historien med saken att göra när jag nu går omkring med kliande ögon och tänker att ”det finns inga starka människor som inte också är sårbara och svaga”.
Vi behöver varandra vi människor och nog finns det vindar som kan böja även den starke. Jag har aldrig sett mig som en stark människa men mellan varven har sammanhang jag befunnit mig i låtit mig se stark ut. Det finns saker jag faktiskt inte förstår att jag verkligen klarat och förklaringen är väl just att det blev möjligt i samspel med andra.
Ändå bedömer vi ofta individer så som skilda från allt annat. Det är individens betyg i skolan, individens lön och individer som lyckas i idrott även om det ibland växer till att Sverige har lyckats. För egen del hade jag aldrig lärt mig spela gitarr utan min vän Stefan och musikrörelsens tjat om att alla kan spela. Jag hade aldrig skrivit texter utan min pappas språkliga, om än omedvetna, utbildning. Jag hade aldrig förstått så mycket om pedagogik och barn utan alla eviga samtal med Olof och Annika. Jag hade aldrig trott att utveckling var så möjlig utan Rullbandets förskola och dess personal eller Diamantens alla små och stora hjältar. En ganska svag människa som jag har fått vara stark i goda sammanhang.
Varje barn är ett frö som bör planteras varligt i bördig jord och värmas i vårsolen. Alla dessa frön behöver näring och lite lä för storm. Varje barn är ett frö som bär ett löfte om en vacker blomma. Tillsammans är vi vart frös bördiga eller
mindre bördiga jord. Så med allergitårade ögon ber jag dig betänka möjligheten att vara någons ”vår” och del av någons bördiga jord. För, du vet, det är ju bara trams det där med att ensam är stark!