Jag tycker det är intressant med språk. För att kunna verka socialt och yrkesmässigt i en allt mer global värld är det viktigt att kunna, förutom sitt modersmål, åtminstone ett, gärna två språk till. Utan kommunikation är det svårt att göra sig förstådd. Det som ofta glöms bort när man talar om kommunikation och språk är dialekter. Det kan inte vara lätt att komma som nyanländ till Sverige, ännu mindre till Östergötland om vi talar dialekt. Det har jag fått lära mig den hårda vägen. Ända sedan jag kom hit har jag dessutom blivit anklagad för att bräka. På värmländska! Det motsäger jag mig kraftigt. Ja, inte att jag kommer från Värmland då, utan just att jag skulle bräka. Jag är dessutom uppfödd i Västergötland så min dialekt är nog en gröt av västgötska och värmländska.
När jag träffar folk så snappar en del upp värmländskan direkt, andra frågar om jag är ifrån Västergötland. Jag själv tycker ju att min dialekt är helt neutral, svår att urskilja från så kallad rikssvenska men jag har kanske fel. Om det är så vill jag inte ens tänka på vad som kommer att hända med min dialekt om jag nu lyckas ta efter östgötarna också. Det bräks nämligen en hel del även i dessa trakter. Östgötarna själva hävdar dock gärna att rikssvenskan – den talas i Östergötland. Jag har snappat upp en del under min korta tid och håller på att ta fram en ordbok i ämnet som hjälper nyanlända som kommer hit. Har även funderat på en app-variant så utbölingar som jag själv även kan höra ljuden som kommer från östgötarnas strupar direkt i sin mobil med automatisk översättning till riktig rikssvenska så man lär sig fortare. Det är nämligen inte alltid så lätt att förstå vad finspångarna, Pekingborna eller ”valdemarsvikarna” försöker förmedla.
För att illustrera vad jag försöker säga kommer några exempel på vad ”öschötarna” egentligen menar, håll i er nu ni som kommer utifrån, när de exempelvis säger: Mottala (De syftar på staden Motala), röddlök (här menas grönsaken rödlök), kasche (kasse som man tar i mataffärerna ), beijl (bil), däjsel (bränslet diesel), poläjs (polis), någonstansch (någonstans), förståsch (förstås), cheef (i min värld uttalas chef – Chäf). Man kan med lätthet sätta ihop en del av dessa ord till en mening och då får man spetsa öronen för att förstå. Men det som är bra med ”öschötarna” är deras tålamod. De är medvetna att alla inte förstår till en början. När de dessutom vet att när man talar med en värmlänning som mig själv, då ordnar det sig alltid…