Frida Lindgren Karlsson: Utbildning ger inspiration

Dessutom är jag nog mer en praktiker som vill skapa, och arbeta med mina händer. Jag var så trött på att läsa kurslitteratur att jag inte ens skulle öppna en lärobok. Men härom veckan bröt jag mitt löfte och gick en akupunkturutbildning via mitt arbete. Det var en väldigt bra och efterlängtad utbildning som gav mig inspiration och en nytändning i mitt yrke som barnmorska. Även om jag alltid älskar mitt arbete som barnmorska så gav det mig ny inspiration och en stor tillfredsställelse. Att nu även kunna ge patienter detta. Jag tycker att det ofta är så efter en genomförd utbildning att man får ny energi i det man gör samtidigt som man utvecklas. Jag är en person som lätt tröttnar på saker och ting och hamnar i en känsla av tristess. Därför passar jag bra på en akutavdelning som förlossningen. Och det är nog också därför jag hela tiden hittar på nya projekt i livet. Såsom bokskrivande, manusskrivande, filmproduktion, filmprojekt, måla och så vidare. Men alla mina projekt gör en del människor förundrade. Några har även kommenterat alla mina aktiviteter med att ”Du gör så att man känner sig lat” och ”Hur mycket energi har du?”. Samtidigt som många tycker att jag är en inspiratör och är bra på att peppa och motivera. Det är väl också därför jag har blivit just barnmorska och även motionsledare. Det sistnämnda är kul för att det är roligt att motivera människor, peppa människor och se hur de utvecklas. Men också kul för att jag själv utvecklas i mitt sätt att leda andra människor. Så fort jag får en förfrågan eller ett erbjudande har jag svårt att tacka nej. Främst för att det är så kul. Men ibland kan jag ta på mig saker lite förhastat. Härom veckan tackade jag ja till att hålla ett danspass som jag inte alls hade tid till att förbereda. Detta resulterade i att jag i en hel timme improviserade ett zumbapass för cirka 15 personer. Nog är jag lite knäpp alltid som sätter mig i sådana situationer. Och trots tre omfamningar och positiv kritik efteråt så ställde jag mig ändå frågan: ”Vem mer än JAG gör en sådan här sak egentligen? Är jag galen, dumdristig eller är det bara mitt sätt att sträva efter utveckling? Likaså tackade jag ja till att vara konferencier på filmprojektet Eastwoods filmpremiär som jag heller knappt hann förbereda. Och trots att jag aldrig någonsin hade varit konferencier tidigare så tackade jag glatt ja. Och även då kan man undra ”vem i hela friden gör det?” Men konstigt nog fixar jag det till slut. Självklart blir det med olika bra resultat. Och själv är jag den största kritikern som gärna tar fram motorsågen emellanåt. Men samtidigt så lär jag mig av mina misstag. Och man är ju inte mer än människa. Min man blir i alla fall inte längre förvånad över att jag hittar på eller tackar jag till alla möjliga olika saker. Numer flinar han mest åt saken. Framförallt nu när jag på fredag har lovat hålla ett afro-pass för minst tjugotvå deltagare som jag än så länge knappt hunnit förbereda. Och troligen inte kommer hinna förbereda så mycket heller. Så själv får jag nog också le åt det och bjuda på mig själv på fredag när jag står där och skakar på rumpan. För det är väl sådana här saker som gör oss unika och till dem vi är. Och jag är sådan här! Lite lagom halvgalen. Jag följer min svärmors motto: ”Det löser sig alltid”. För visst löser det sig på ett eller annat sätt.