Som alla vet blev dock 2020 ett antiklimax i inställda publikfester på Idrottsparken. Säsongen spelades förvisso, men vad är väl en allsvensk fotbollssäsong utan publik? För oss som följde matcherna via den odugliga streamingtjänsten, vars namn jag inte vill nämna, blev säsongen ett enda långt sömnpiller. Att följa fotboll utan publik via en grynig, laggande och fördröjd streamingkanal, med odugliga kommentatorer är lika upphetsande som att titta på målarfärg som torkar. I sina bästa stunder fungerade sändningarna som ett skönt bakgrundssorl till eftermiddagsluren i soffan.
När restriktionerna nu har hävts, tycks befolkningen tagit till sig detta utifrån två helt skilda perspektiv. Dels har vi den skara människor som ängsligt och tvångsmässigt repeterar: “Fortsätt att hålla avstånd, glöm inte att vi fortfarande är MITT I en pandemi.” Den här gruppen är inga muntergökar och deras ängslighet accelererar varje gång de betonar “mitt i”, som om det vore en sanning. Det andra perspektivet är den skara människor som firar som att kriget har upphört och att freden kommit. Den gruppen slutar genast tvätta händerna och rusar ut i vimlet för att hinna med alla inställda krogbesök, konserter och gruppkramar på en och samma kväll. Den gruppen är förvisso lite muntrare, men på ett forcerat sätt som jag inte heller orkar med.
Eftersom jag också är en flockmänniska, förvisso ofrivillig, har även jag saknat restaurangbesök, konserter och gruppkramar (nåja…). Men mest av allt har jag saknat anspänningen under matchdagar, längtat efter att hänga på mig halsduken och kepsen för att släntra Kungsgatan upp, i riktning mot Södra promenaden på väg mot Parken. Krunegård sätter fingret på just den vandringen genom sina smäktande rader.
“Genom Folkparken, bron över strömmen, uppför backen till God vän…”
Oavsett vilken väg vi tar till Parken så har längtan dit varit en deprimerande ökenvandring. Men så blev det då äntligen dags och tajmingen kunde inte ha varit bättre än att nypremiären sammanföll med att vårt kära Peking skulle möta Bajen på hemmaplan. Känslorna innan match var dock ambivalenta. Ska vi verkligen trängas med folk igen? Håller Krunegårds röst i regnet? Hur bra är Hammarby och hur bra är vi när vi nu ställs mot ett annat topplag? Tre timmar före matchstart snurrade frågorna i min fotbollsabstinenta hjärna och inte blev det bättre av det dån som hördes nedanför mitt fönster, när Hammarbys supporterskara i gemensam och högljudd trupp, marscherade uppför Drottninggatan. Min omedelbara och något grumliga analys stannade av.
“Det här kommer att bli svårt. Riktigt svårt”
Men det här var dagen, söndagen den 3 oktober 2021, då bitarna äntligen föll på plats och sagan slutade precis som regissören önskade. Jag mötte upp mina halsduksprydda söner och tillsammans med 13 000 förväntansfulla själar, vandrade vi Kungsgatan upp mot arenan. Vi spekulerade i laguppställningar, försvarsspelets potentiella brister, Alles attityd, Khazenis teknik och Adegbenros målsinne. Vi var laddade för match och Krunegårds låttext slog an en nostalgisk ton.
“...Förbi fängelset, förbi kyrkogården, vårens första sol. Håller din hand som när jag var liten och du var allt. Nyss var det andra, nu är det vi, det här är våran tid. Allt som har hänt känns när jag ser dig…”
Sönerna pratade fotboll, men jag tänkte mest på den här lägerelden som förenar oss i pausen av allt det där andra som pockar på i vardagen. Jag tänkte på betydelsen av ett intensivt presspel för att störa Hammarbys uppspel, men jag tänkte också på farsan som inte finns med oss längre, jag tänkte på mina fina barn, att åren går och att all den där existentiella anspänningen och allvarsamma kärleken mår så jäkla bra av att ramas in av någonting så banalt som fotboll.
Det var en skön känsla.
Två års väntan mynnade ut i att vi sjöng högre än Bajenklacken, att vi spelade bättre fotboll än Hammarby och att vi gjorde fler mål. Det var så optimerat befriande när alla bitar föll på plats. I min stad, med mina söner, på rätt arena och med de rätta supportrarna och så ett IFK som passade på att spela den hittills bästa fotbollen för säsongen. Vad mer kan man önska sig, en regnig söndag i början av oktober?
“...den här stan är ingen stad, det är mitt sätt att leva mitt sätt att va...den här stan, ett liv ett lag, mitt sätt att va…”
Så är det med det…