Jag vill kunna tänka på en myriad av saker. Jag vill ha möjligheten att utföra en uppsjö av aktiviteter. Om jag bara kunde sluta brinna inombords skulle jag kunna göra allt det jag ville på min semester. Men Sverige är under belägring av en gäst som förlamar en del av oss. Någon som passar så mycket bättre på andra ställen men ändock valt just våra norra breddgrader. Det är hettan, i ett land utan AC i varje hem. Lika mycket som fotbolls-VM distraherade från diverse problem distraherar nu hettan mig från allt annat viktigt som pågår runtom i världen och i mitt eget liv. Ordentlig sömn har varit en blott dröm senaste veckan. Som om det inte räckte att vara utslagen och utmattad av själva hettan, lägg sömnbrist på det. De dagar som har varit värst har jag legat på sängen medan osynliga virvlar av eld snurrat ovanpå huden. Till och med enkla sysslor som matlagning känns som mödosam ansträngning. Varje dag upplevs som en kamp om att få andas normalt och inte behöva fly. Det är verkligheten för någon i 30-årsåldern. För de över 80 kan värme av det slag vi har vara livsfarligt. Under en tid arbetade jag med kommunikation inom kommunala sektorn för vård och omsorg. Att äldre dog under varma somrar var ett verkligt problem.
Den här sommaren är en påminnelse om perspektiv och hur människors kroppar är alla olika. För medan min kamp mot den inre elden pågår är vissa i himmelriket. Vänner anser att det inte finns något att klaga på denna sommar. Mina klagomål skulle kunna pågå dagens alla stunder så länge det är högre än 25 grader. Faktum är att vårt land inte är gjord för denna värme. Jag var i iranska öknen en gång då det var runt 50 grader och det kändes mindre påträngande eftersom luften inte var fuktig.
Vi borde passa på sägs det, för riktig svensk sommar är kort. Låt mig motsäga detta. Det mest vackra med den svenska sommaren är dess lagomhet. 20–22 grader på dagen är en dröm för de flesta andra människor på jorden. Regn bidrar till en avundsvärd grönska som vi njuter av. Moln är skydd från solens kompromisslösa strålar mot huden. På platser med varmare medeltemperaturer är människor ofta trötta på sommaren. De har lättare för att bli vresiga. Själv tycker jag vi borde vara tacksamma och passa på alla de milda somrar vi har. Passa på därför att lagom ger valmöjligheter, lagom är den stora frigöraren.
Expressen kör ett bildspel på sin webbplats innehållande fotografier på snökaos som ett sätt att påminna oss som gnäller på värmen att det finns värre. Vad är det för jämförelse? Ska den som inte älskar förstörelse och kaos vid snö automatiskt älska outhärdlig hetta? Ett mellanläge finns. Att inte jubla över stark hetta är inte otacksamt. Just jag blev dessutom sugen på vintern när jag såg bilderna.
Den enda räddningen hittills har varit kultur och kommers. Häromdagen var jag på bio och frös lite. En underbar, älskad känsla att få frysa mitt i helvetet. Även biblioteket och galleriorna är räddare i nöden.
Till er som på något sätt klarar värmen, som kan stå i gassande sol utan att få huvudvärk, vars kroppar inte bryter ut i spontansvettningar av att ni står kan jag bara säga: grattis. Tur för er att ni inte är ägda av temperaturen. Försök att ha sympati för oss stackare som inte är gjorda för detta. Låt oss få beklaga oss när värmen drar ner vårt humör och försätter oss i något som ger depressiva symptom. Helst av allt vill vi slippa bry oss om saker som temperatur, men värmen raderar alla andra tankar och står segrande på toppen.