Frida Lindgren Karlsson: Sörping I dvala

Så här års har Söderköping gått i dvala efter sommarens besök av alla turister. Det myller av människor som funnits på våra gator är borta. Alla besökare har försvunnit och även kanalen är snart ett tomt, torrt och tråkigt dike. Det är så otroligt lugnt, stillsamt och dött. Nu ser man nästan bara Sörpingsbor som man känner igen. Har man tur så kan man stöta på någon enstaka Norrköpingsbo eller någon som åkt lite mer långväga ifrån. Kanske från Valdemarsvik eller Gusum. Så här års är faktiskt Söderköping rätt tråkig. Och även om jag älskar den här staden förundras jag över hur den sover när semesterperioderna är slut. Det är som alla tar sats på våren för att ta hand om och välkomna alla turister. Men så fort alla åkt så är det som man inte orkar anstränga sig mer. Man har tagit slut på all energi. Så nog är det en riktig sommarstad. Så här års kan man tro sig vara den enda Söderköpingsbon när man lyckas men handla i en affär utan att ens träffa på en enda människa. Eller när man går en långpromenad och tror sig vara den enda motionerande personen i hela Söderköping. Alla är så utpumpade att man inte ens orkar ta upp hundskiten efter sig. Utan låter barnen leka i hundbajshögar. Och visst ger det en kick att tro sig vara en riktig hurtbulle. Men när man ser allt hundbajs inser man att det uppenbarligen finns fler som är ute på promenad. Det är rätt intressant att se hur årstiderna styr oss. Vi är nästan som dvalande djur under höst och vinter då vi kryper in i våra bon och går i ide för att ladda om med energi. När våren börjar komma och snön smälter börjar människor sakta gräva sig fram ur sina bon. Och har man tur kan man till och med se sina grannar igen. Och konstigt nog trots att man själv går på sparlåga tycks tiden rusa framåt. Allt går i en sådan förskräcklig fart att jag knappt hinner med att reflektera över vad jag gör överhuvudtaget. Livet susar förbi och många dagar är logistiken svårare än någonsin för att få ihop livet. Kanske är det dags att bromsa och försöka dra ned på tempot så här års? Men jag är rätt duktig på att sakta gasa på för att helt plötsligt köra alldeles för fort utan att ens se mig om. Än mindre se mig själv. Sådant dränerar mer än vad man tror. För helt plötsligt kan jag komma på mig själv vara så matt att jag sitter och stortjuter för att fläskfilen är slut i just den affären jag har valt att handla i. För jag ORKAR inte åka till nästa. Jag så trött och slut. Och idag är det en sådan dag när ingenting känns roligt eller tillräckligt. En sådan dag när jag bara är matt, orkeslös och förundras över hur jag överhuvudtaget orkar med allt jag håller på med. Idag skulle en liten sak kunna bli hur stor som helst. Och skulle någon trycka på fel knapp skulle en explosion ske av något slag. Antingen skulle jag börja tjuta, vilket är det mest troliga eller så skulle jag kunna bli tvärilsken. Men det sistnämnda är inte så troligt för jag orkar knappt bli arg. En sådan här dag måste jag öva på att inte göra någonting alls. Att bara sitta här i källaren och vara ful, trött och vila upp mig. För att fylla på med ny energi. Precis som alla i hela dvalande Söderköping. För att imorgon ta nya tag och fortsätta min vansinniga färd genom livets hårda och stressiga skola.