Vi kunde ha fest hos den som var ensam hemma. För min del hände detta bara en gång. Pappa hade svårt att få upp hatthyllan efter det äventyret. Några fler äventyr ville inte pappa ha hemma hos oss. Det var helt okej för min del, det var lättare att slappna av hemma hos andra som var ”ensamma hemma”
Ensam hemma betyder nu nått helt annat. Ingen jag möter lyser upp när jag berättar att jag är ensam hemma och jag lyser inte direkt själv heller. Jag stänger dörren mot en galen omvärld och försöker se någon sorts mening med ensamheten. Jag går omkring i ensamheten, låter mörkret tätna och tänker listigt att detta är ett bra tillfälle att spara på el. Jag klarar mig och det är ju bara jag som har just det uppdraget eller nåja vara rädd om mig var nog uppdraget jag fick. Man behöver inte se så mycket när man är ensam, väldigt få oväntade saker inträffar. Jag sparar el och när jag ämnar äta lite av den mat som blev över (den mat jag lagade utan att betänka min ensamhet) finner jag i att den mycket väl kan ätas kall. Det är inte så gott men det vet ju bara jag. Även om jag inte har någon att dela min prestation med så har jag utan tvekan sparat el. Det fungerar utmärkt att tända ett ljus och läsa en bok i skenet eller det hade fungerat om jag hade kunnat se bokstäverna. Sitta där går bra. Ingen TV jag sparar verkligen el. Mitt sparande får konsekvenser, dammsugaren står sysslolös. Ingen absolut ingen kan se damm i detta mörker. Tvättmaskinen tittar hungrigt på mig men jag ser inga smutsiga kläder även om jag vet, det ska ändå erkännas, att dom ligger där i en hög. Det är då, mitt i denna världsfrånvända ensamhet, min telefon ringer.
Det är min gamle vän Thomas som säger att han tänkte komma förbi om någon timme. Om en timme! Det är som om världen hade slagit en pling bara för att förklara för mig att den ämnar tränga sig på. Jag finner mig rusa runt och tända belysning, fylla tvättmaskinen, väcka dammsugaren och kort sagt göra mig redo att möta världen i Thomas gestalt. Jag hinner duscha, sätta på kaffe och baka bullar innan det ringer på dörren. Nej det där med ”baka bullar” var inte sant.
Så ringer det på dörren och jag är inte ensam hemma längre. Thomas kramar mig, slår sig ner med kaffe och tinad bulle ”Hur är det med dig” undrar han? Jag svarar att det är bra och tänker att det är bra NU. Jag säger inget om mitt elsparande. Så sitter vi där och pratar om allt. Världen tycks mig mindre galen när vi låter stort och smått blandas. Allt är inte bara nu. Allt är inte bara ur mitt perspektiv, hur kunde jag glömma det? Vi behöver varandra vi människor och världen behöver oss även när den är galen.
När jag tagit farväl av Thomas blir världen kvar hos mig. Ute knoppas det både här och där och fåglarna sjunger av glädje, ”det är ta mig tusan vår” kvittrar koltrasten som vi matat under vintern. Visst är världen galen men också vacker och hoppfull. Visst gör det stundom ont att leva men hur kunde jag glömma hur fint det också kan vara och är?
Det behövs många ”Thomas” här i världen inser jag. Många som förmår hälsa på i olika ensamheter! Man borde nog se till att vara lite ”Thomas” även om man heter Stephan eller Ulla eller nått. Alla förmår inte öppna dörren mot världen och vi behöver inte alltid förstå varför man gärna envist hälsa på. En del, såväl barn som vuxna, bär omkring på sin ensamhet och det kan se ut som att ingen är välkommen in men egentligen är det bara svårt att öppna från insidan. För den som lever i ängslan, upplevd otillräcklighet eller liten tilltro till sitt värde kan ensamhet tyckas vara en lösning. Det är vi utanför som måste våga tränga oss på. Så att ljuset, koltrastens sång och glada skratt når in.
Nog är det sorgligt att höra om hur gängkriminella öppnar ensammas dörrar. Det kan handla om barn som ingen närmat sig. Barn som blir glada över kontakten och kliver ut i världen för att sedan utnyttjas för kriminellas syften. När dessa barn stänger sin dörr nästa gång kan det vara för alltid.
Må nu våren få omfamna frusna sinnen och må många dörrar öppnas. Man blir inte klok av ensamhet. Lycka är inte frånvarande smärta. Lycka är att leva och få hjälp att leva. Vi kan alla vara lite ”Thomas”!