Än fler är dom som tycker sig veta hur lärarna och skolorna bör göra. Hur man ska få elever att lyssna, vara intresserade och känna lust att lära sig saker. Möjligen har en del av dessa kritiker satt sig in i skolans läroplan och vet att kunskapskraven i skolan verkligen är höga. Kanske har någon läst om hur skolan ska fostra demokratiska medborgare och ge varje elev möjlighet att utveckla sin unika särart. Men många har inte läst, varken det ena eller det andra. Många anser att det är upprörande att eleverna inte kan, det dom själva inte kan, och heller aldrig någonsin kunnat.
Skolinspektionen uppmanar till systematiskt kvalitetsarbete och analys av elevers resultat. Ibland finns tankar om ”hur” eleverna ska nå bättre resultat. I beslut gällande Söderköpings kommun skriver man:
”Av tillsynen blir det tydligt att såväl andelen elever som når målen i alla ämnen och elevernas meritvärde är högre bland de elever som har föräldrar med eftergymnasial utbildning. Skolan har härvidlag ett stort ansvar för att kompensera de olika förutsättningarna eleverna har för att kunna erbjuda en likvärdig utbildning. Huvudmannen (kommunen) behöver därför utveckla arbetet för att uppväga skillnader i elevernas förutsättningar att nå målen och ge alla förutsättningar att utvecklas så långt som möjligt”.
Just detta att komma till skolan med olika förutsättningar, inte ifråga om intelligens utan helt enkelt utifrån det sammanhang man vuxit upp i, är en fråga som ofta faller bort i skoldebatten. Skolan ska alltså kompensera för dessa olikheter. Att i det läget börja prata om att detta medför kostnader är inte möjligt. Man ska göra det med eller utan pengar.
Men om det nu fanns extra pengar skulle det ändå vara svårt att klura ut hur man skulle uppväga dessa skillnader mellan elever. När jag gick i skolan fick dom/vi en eller fler ”ettor” i betyg och så var det inte mer med den saken. Dom som behövde kompenseras allra mest sattes i olika specialgrupper då man verkligen inte ansåg att läraren skulle behöva kompensera för varken ditt eller datt. Man ansåg att någon hade det mer i händerna än i huvudet och det var inget problem i sig för båda grupperna behövdes. Jag tror att många av dom som vi nu förmodas kompensera då ansågs sakna ”läshuvud”.
Nu är det ju inget fel i ambitionen att omfatta alla barn. Att varje elev ska få utvecklas så långt som möjligt eller, bättre än så, att varje människa ska få utvecklas så långt som möjligt känns som ett rimligt mål. Men om man vill bidra till just detta får allt klura en del.
Hur man sätter kravnivåer avgör hur många som når betyget E som räknas som godkänt. Kanske borde det finnas ett godkänt ”F” för alla som gjort så gott dom kunde. Att göra så gott man kan är en ofta underskattad insats. Om du begrundar kraven för E som är godkänt i t.ex. svenska (du hittar kunskapskraven på skolverkets hemsida) kanske du funderar på om du själv skulle få godkänt. Om du nu känner dig trygg i den saken må du betänka att det finns 16 ämnen till och att det i denna kravnivå ”bara” handlade om godkänt.
Kanske är ett ”F” ett sätt att kompensera och därmed säga:
– Vi ser att det är svårt för dig, vi ser att du kan andra saker, undrar vilka förmågor du bär på. Det finns så många förmågor som är viktiga för dig och oss andra!