Solens strålar letar sig fram mellan träden. Jag ligger skönt nerbäddad i min säng på altanen på äldreboendet Skogslyckan. Mitt liv går mot sitt slut. Min familj har nyss åkt hem, de var här och presenterade mitt första barnbarnsbarn. En liten tös, alldeles perfekt.
Jag känner mig rofylld och trygg. Jag hör barn i bakgrunden, äldreboendet är sammanbyggd med en förskola. Barnen springer fritt ut och in på boendet. Många saker gör vi tillsammans; sjunger, målar och leker lekar. Många gånger kryper de upp i ett knä och får sig berättat hur det var förr i tiden. Mina tankar vandrar i väg… Så annorlunda allt är inom äldreomsorgen sedan jag slutade som undersköterska. Jag tyckte vi gjorde så gott vi kunde med de medel vi hade, men nu har samhället fått upp ögonen. Det har satsat pengar, men framför allt har yrket blivit attraktivt. Personalen är väl utbildad och det satsas på att det ska vara en bra personaltäthet på boendet dygnet runt. Skogslyckan är alldeles nybyggd. Det finns stora breda dörrar och gott om utrymme att vistas i på våningarna. Vi har i det ombonat i huset med mycket växter och bilder på väggarna. Vi har en fantastisk interiör, arbetsgruppen som har haft hand om det har verkligen lyckats. Det är ett enplanshus så alla lätt ska kunna komma ut i trädgården. Där odlas det blommor och grönsaker som vi får njuta av och på morgonen väcks vi av Allan. Det är tuppen som bor med sina nio hönor i trädgården. Barnen från förskolan kommer varje morgon och hjälper till att hämta ägg. Vi äter himmelsk omelett och bakar de allra gulaste sockerkakor. Vi har även ett alldeles eget kök här på Skogslyckan där vi får god och hemlagad mat. Ofta hjälps vi åt, vi skrubbar potatis och skär sallad…
På baksidan står vår buss, den har rullstolsramp och den använder vi till utflykter flera gånger i veckan. Vi åker och plockar blommor, rullar ner till stan och fikar eller något annat roligt. Personalen har så bra ordning på allt som händer i vår närhet. Vi har även ett önskesystem, vi lämnar in en önskan på ett ställe man vill besöka. Det kan vara ett älskat föräldrahem, badhuset eller något ställe man gärna vill upptäcka.
Se där kommer undersköterskan Iris med Bella. Bella är min lilla hund som får bo med mig här på Skogslyckan. Hon får kärleksfull omvårdnad och promenader av personalen. Förut gjorde jag det själv, men sedan en tid sköter personalen det. Det är ordnat så, att vi som har husdjur får ta med dem till boendet och det känns så skönt. När min tid är slut flyttar Bella till min son.
Idag är det är fredag och då är det fest. Fast varje dag känns som en fest här. Personalen dukar fint och vi äter något gott. Vi som bor här får vara med och önska - ikväll ska det bjudas på kantarellpaj. Bosse, vår kock, bjöd med Margareta och Lennart som bor här till sitt hemliga kantarellställe, så kantarellerna är alldeles färska. Vi har även en fin pub som är ordnad i engelsk stil. Varje fredagskväll kommer det levande musik och vi kan köpa det vi vill ha i puben. Det brukar vara väldigt uppskattat. Ikväll orkar jag inte vara med. Jag ska få skön massage av Hanna, en duktig undersköterska som gått och lärt sig det. Vi har ett litet SPA i anslutning till trädgården där man kan bada bastu och få massage. Det är utrustat med hjälpmedel så det kan nyttjas av alla. Men ikväll kommer Hanna till mig. Det börjar bli kväll och det märks att hösten närmar sig. Jag larmar på personal att få komma in i värmen. Det känns skönt att kunna vara ute, jag vet ju inte hur länge till det blir av. Mitt rum är stort och min säng står vid fönstret som räcker ända till golvet. Det känns som att vara både ute och inne. På en av väggarna har vi alla en storbilds-TV. Där kan vi följa vad som händer i huset och i trädgården. Vi har kameror utsatta på några ställen, som hos Allan och hans fruar, i köksträdgården och så den i puben så vi kan se och höra musiken där. Jag får se om jag orkar titta ikväll. Vi kan även prata med våra anhöriga över skärmarna. Härligt att kunna se varandra.
Det finns så mycket bra och så mycket kärlek här och efter en lång dag somnar jag gott till den fina visan ”Vid vindens ängar” som hörs från puben. Jag känner mig trygg att få leva mitt liv helt ut och sedan när livet går mot sitt slut få den bästa av omvårdna