Alla väntar på vårtalaren. Barnen springer omkring och håller värmen medan vuxna huttrande försöker hoppa lite diskret på stället. Så öppnar sig klungan och vårtalaren kliver eller snarare hasar sig fram mot den framställda mikrofonen. Mannen stöttar sig mot en rollator, är orakad och något torftigt klädd. Efter en rosslig hostattack lutar han sig fram över rollatorn så att hans lite torra läppar nuddar mikrofonen.
– Hej, säger han med lite hes röst och det ekar lite tomt mellan husen, jag vet att en del av er känner igen mig och undrar hur det kommer sig att jag står här. Det gör ni rätt i att undra. Såna som jag talar sällan eller jo snackar gör jag rätt mycket men i ordnad form har det inte hänt sedan jag hade redovisning i skolan på temat ”hunden, människans bästa vän".
Det muttras en del bland åskådarna, ”hur kan dom välja en sån”, ”det här ska väl vara något högtidligt”. Jag bestämmer mig ändå för att lyssna
– Jag är nykter, har lagt av med brännvinet och snuset, fortsätter han. Ibland måste man bestämma sig och i just mitt läge var det fråga om liv eller död. Jag valde liv. Jag har behandlat många illa i mitt liv. Jag har varit en riktig skithög faktiskt.
Mannen skrattar åt detta med plötslig förnöjsamhet över sitt omdöme av sig själv. Ingen annan skrattar.
– Så det är väl därför jag står här. För att detta är våren som årstid och våren i mitt liv, sent men ändå. Jag har behandlat andra illa men kanske mest mig själv. Andra har behandlat mig illa för att jag varit längst ner. En sån alla med något sorts befogenhet gärna kliver på. Jag har blivit kliven på. Jag skyller inte på någon men mitt liv har varit ett krig och jag slog tillbaka så länge jag orkade. Min mor var mycket besviken på hur han blev, hennes son, hennes hopp.
En tår rinner ner för mannens orakade kind och han harklar sig för att kunna fortsätta.
– Hon skulle vara stolt om hon kunde se mig nu. Nykter och bestämd på att fånga min vår. Hon skulle sträcka på sig och säga ”det var ju det jag sa, att det skulle bli nåt bra av honom.”
Nu undrar du säkert hur detta är möjligt eller också skiter du i det och vill få igång fyrverkeriet.
Nu skrattar några få i publiken och någon klappar lite försiktigt i händerna.
– Jag ska säga hur det är. Det är människor som gör saker möjliga för människor och det är människor som gör saker omöjliga. Våra liv är pussel av människors handlingar eller uteblivna handlingar. Det var nog läraren i trean som sa att jag var bra på fotboll och hon på försäkringskassan som undrade om jag ville ha en kopp kaffe och behandlade mig som nån jag inte trodde jag dög till att vara. Jag tror att det var läkaren som när morsan dog tog sig tid och berättade om sin sjuka fru och jag tror att han den där Bosse som lyssnade på mig som om jag var viktig blev kvar i mig. Och jag tror, eller jag vet, att mina barns öppna famnar, öppna trots all skit jag gjort avgjorde saken. Man får inte svika sin barn, inte för alltid.
Nu klappar flera personer i publiken sina frusna händer. Mannen snyter sig och skrattar sedan till fallande tårar.
– Det har varit en lång mörk vinter. Det kan ju inte alltid vara vår men min vinter var lång och kall. Jag vill hylla våren och därmed kraften och lusten att leva. Jag vill hylla det envisa hoppet om någonting annat. Jag vill hylla alla människor som i sin dagliga gärning lyfter istället för att trycka ner människor man möter. När man är svag av omständigheter eller sjukdom är man sårbar.
– Vi kan ge varandra nya möjligheter, vi kan förlåta och försöka tro igen och vi kan visa respekt för varje människa. Vi kan visa solidaritet, bara en sån grej..
– Det är väl det enda man kan ta med sig dit man en dag ska gå, eller hur morsan?
Mannen sneglar lite upp mot den mörka valborgshimlen och får även mig att snegla lite.
– Jag är lite trasig men det är min vår. Jag ska ta mig fram och med stöd av rollatorn plocka det som finns att plocka av livet. När mina barnbarn en dag frågar vad jag var när jag var yngre ska jag svara ”dum i huvudet”. Jag ska säga att vi är dumma i huvudet ibland vi människor och då behöver vi dom som för tillfället är klokare. Jag ska säga åt dom att aldrig kliva på dom som är svaga. Jag skulle säga att jag sagt just det i ett vårtal 2015, året efter jag slutat med brännvinet.
– Jag fick en biljett till IFK:s match i måndags. Dom vann och i Curva Nordahl skrek publiken: ”Det är vi som är Norrköping.” Fint på nåt sätt och ”det är vi som är varandras vår!” Ett fyrfaldigt leve för våren, den leve…
Efter talet vill applåderna aldrig ta slut. Jag går fram, trycker hans hand och motstår en impuls att krama och pussa honom. Det är vi som är Norrköping och varandras vår.
För Gunnar och den tid som alls inte läker sår men ständigt förser oss med nya möjligheter.