Eller som Björn Natthiko Lindeblad sa under en av sina guidade meditationer: “Vem är det egentligen som tittar ut genom dina ögon?”
Jag arbetar sedan många år inom skolans värld. Först som lärare, därefter som rektor och numera på skolchefsnivå. Det är en spännande och dynamisk värld, men om man ska renodla det primära uppdraget, så handlar det om att skapa optimala förutsättningar för varje elev att lära sig adekvata ämneskunskaper och att fostra dem till demokratiska medborgare. Banalt men ändå pretentiöst. Oavsett om jag står i klassrummet iklädd Manchesterkavaj och med whiteboardpenna i mungipan, eller om jag arbetar mer övergripande för att säkerställa kvalitet på flera skolor, handlar det alltid om kunskaps- och demokratiuppdraget. Förutom demokrati och ämneskunskaper, vill vi även förmedla mer universella förmågor som planering, organisering, framförhållning och ett successivt ägandeskap av den egna lärprocessen. Dessa förmågor kan nog jag också gå i god för, eller är det i detta högmod som jag börjar gå vilse i den egna självbilden? Yrkesmässigt betraktar jag mig som målstyrd och systematisk och jag vill nog påstå att jag presterar bra under press och stimuleras av att jobba mot deadlines.
Att prestera bra under press och specifikt mot deadlines har dock en mindre smickrande orsak. Anledningen till att jag har utvecklat den förmågan är för att kompensera min svaghet för prokrastinering. Det är ett svårt ord och ungefär varannan gång brukar jag klämma in ett extra “r”, bara för att det ligger bättre i munnen. Jag har utvecklat min förmåga att leverera och prestera under press, på grund av min oförmåga att börja med saker och uppgifter i tid. “Gör inte det idag som du kan skjuta upp till morgondagen” är en kär omskrivning av det ursprungliga ordspråket. Jag har dock lättare att se denna defekt hos mina barn än hos mig själv. Den mest frekventa formen av prokrastinering som mina hemmaboende barn ägnar sig åt är att bära ut disken till köket och att lägga smutskläder i tvättkorgen. Där frossas det vilt i prokrastineringens ädla konst. Det har blivit mer regel än undantag att diskmaskinen eller tvättmaskinen precis har startats när mina sömniga tonåringar balanserar ut till köket med en pyramid av veckans porslin och glas, eller när den stora klädhögen landar i den nyss tömda tvättkorgen. Jag suckar, biter mig i tungan och tvingas erkänna att de med största sannolikhet har ärvt prokrastineringsgenen av någon. Äpplet faller inte långt från trädet.
För egen del har jag svart bälte i prokrastinering, såväl jobbmässigt som privat. Jag skjuter upp arbetsuppgifter, främst de repetitiva och monotona, så långt fram på arbetsdagen som möjligt, ganska ofta spiller de över på helgen. Jag gör det med motiveringen att jag måste invänta en viss “feeling” eller med den självbedrägliga ursäkten att “ingen dör om jag väntar till imorgon”. När jag väl sätter igång är jag i regel både effektiv och noggrann i utförandet och varje gång tänker jag att nästa gång ska jag starta tidigare. Trots att vi fostrar våra kära
elever i framförhållning och organisering så är jag i ärlighetens namn ingen vidare förebild.
På det privata planet prokrastinerar jag allt som är möjligt att skjuta upp; blomvattning, pappersinsamling, återvinning av PET-flaskor, städa ur kylskåpet, bädda sängen, matlagning och packning. Det är få sysslor som inte kan vänta, åtminstone i tio minuter till. Det sista exemplet är dessa krönikor. Varje månad tilldelas jag två datum, ett för publicering och ett för deadline och här har prokrastineringen ett smått neurotiskt mönster. I början av veckan konstaterar jag lugnt att deadline ligger fyra dagar bort. Därefter ägnar jag tre dygn av vånda inför vad jag ska skriva om. Tre dagar med ide´- och skrivkramp, tre dagar med “Jag vet inte”. Tills stunden är kommen då jag måste greppa en av alla flyktiga tankar och få ner den till ett någorlunda begripligt sammanhang inom ramen av 4500 tecken. “Gräv där du står” brukar ju gurus på författarkurser säga till sina adepter och den här gången räckte det med att stöta spaden i det översta gruslagret för att reflektionen om prokrastinering skulle vara född. Sen är det bara att lossa förtöjningarna och kötta på. Frågan återstår dock om jag är mästaren av deadlines eller mästaren av prokrastinering?