Markus Brunfelt: Överflödets förbannelse skapar stress

Det mesta i livet var inte bättre förr, men vissa företeelser var banne mig lättare. I alla fall när det gällde utbud och val av TV-serier att följa. Det var väl förresten inget val. När Dallas sändes under 80-talet, kunde alla ha åsikter om den skrupelfrie JR Ewing , om Sue Ellens drickande och darrande underläpp. För egen del fann jag mitt alter ego i den ständige förloraren, JR:s antagonist Cliff Barnes . Det rullade en serie i taget, samma tid varje vecka och alla såg serien, oavsett om det var Dallas, Falcon Crest eller Varuhuset. Det var egentligen ingen vidare kvalitet på dessa långkörare, men eftersom konkurrensen var obefintlig så fick vi hålla till godo med det som statens television hade att erbjuda.

Nu är det hösten 2020, en annan tid, men behovet kvarstår av att via serier fly det nordiska höstmörkret. För egen del har jag under de senaste åren gått från ensamhushåll till samboskap, vilket ökar komplexiteten när det gäller val av serier. När jag levde själv kunde jag självcentrerat följa serier som Sopranos, Breaking Bad och Narcos. Jag kunde se avsnitten när det passade mig och hur många avsnitt i sträck som jag behagade. Sedan blev jag sambo, vilket i sig har förändrat 99% av mitt torftiga ungkarlsliv till det bättre, med mer kärlek, mer dynamik, mer utveckling, men samtidigt fler utrymmen för kompromisser.

Egentligen borde staten erbjuda alla sammanboende vuxna parterapi om hur man lyckas hantera utbudet och valfriheten gällande det som länkar samman alla par, och då syftar jag inte på barnuppfostran eller jämställdhet, utan valet av gemensamma serier. Det här kan vara den mest genomgripande relationsutmaning som vuxna par idag står inför. Med tanke på det växande berget av streamingtjänster, med autogiron som tickar för att få tillgång till HBO, Netflix, ViaPlay, DPlay, som i sin tur kompletteras av SVT Play och TV4 Play, så har det knappast blivit lättare.

Det finns ungefär 950 serier att följa och även om de flesta håller högre kvalitet än Falcon Crest och Rederiet så ligger våndan i beslutsprocessen. Det är svårt nog att välja det som fängslar mig, men det blir etter värre när man dessutom ska samsas med sin käresta om besluten. Överflödets förbannelse skapar stress. Det blir särskilt påtagligt under den sista fasen av en serie, då man drar ut på de sista avsnitten för att slippa hamna i beslutsvåndans skärseld. Kräsenheten bidrar till förbannelsen och vetskapen om att det alltid kan finnas någon annan serie som är lite bättre än den här. Och även om jag fastnar för exempelvis The Wire, ska det mycket till för att min sambo ska fastna för serien och vem vill viga höstmörkret åt en fängslande serie, när ens sambo väljer att ägna sig åt annat eller somnar i soffan? Det är en helig regel att serien ska fånga bådas uppmärksamhet så att vi glömmer såväl hushållssysslor som smartphones.

Visst ligger det lite sanning i att en god serie både fördjupar och förenar en modern relation. I vårt fall har vi under de senaste åren fördjupat vår kärlek via serier som Homeland, The Affair, After Life, Billions, Boardwalk Empire och Kalifat. Vad hade relationen varit utan dessa lägereldar? Ingen vet med säkerhet, men sannolikt hade vi slösat bort tiden på hushållssysslor eller scrollande med våra smartphones. Just nu är vi i slutet på en serie, nämligen Kalifat och redan nu börjar den existentiella krisen smyga sig över oss och vi krämar ur de sista avsnitten med en snigels hastighet. För vi vet vilken vånda som väntar oss inför nästa stora beslutsprocess.

Jag har dock ett trumfkort i bakfickan om det skulle krisa. Mina föräldrar spelade nämligen in alla 20 säsonger av 90-talssåpan Rederiet. På VHS. Skulle det ta stopp efter Kalifat, behöver jag bara få fatt i en videobandspelare så har vi säkrat relationen för de närmaste tre åren. Tänk att få åldras i takt med Rederiets signaturmelodi, att få återuppleva Bert-Åke Varg som den trulige maskinisten Gustav Sjögren eller Johannes Brost i rollen som den tragikomiske Joker.

Min favorit var dock givetvis Hans V. Engströms tolkning av den suspekte Uno Kronkvist. Vid närmare eftertanke så kanske det inte är någon vidare idé. Erfarenheten säger att de flesta serier, undantaget Sopranos och Familjen Macahan, har ett bäst-före-datum som man bör respektera för att inte solka ner minnet. Men blir det kris så måste det finnas en plan B, något som tyvärr inte Cliff Barnes mäktade med i den ständigt underlägsna maktkampen mot JR Ewing .

Så är det med det