Jag sitter i sommarkvällen och tänker att jag vill hålla fast sommaren men det är svårt att hålla fast det man inte har i händerna. Det är bara igelkotten och jag som är vakna, sommarkvällen är stilla. Igelkotten som bott här i sommar fick möjligen för sig att gräset var grönare hos grannen och gjorde ett försök att flytta in där. Igelkottens inflyttning uppskattades inte av grannens två hundar så kotten kom tillbaka till mig.
Man vet vad man har men inte vad man får. Jag vet inte hur det förhåller sig med igelkottars förmåga att drömma och önska sig saker. Det är väl mest vi människor som hela tiden vill nått mer än det vi har. Just det där kan bidra till utveckling och förbättring, förmågan att kunna tänka hur det skulle kunna vara istället. Den mindre bra delen av den förmågan skulle kunna innebära att en missar värdera det en har. Man ska vara tacksam och nöjd fick jag, på gott och ont, lära mig som barn. En gammal saga dyker upp i kvällsfriden.
Det var en gång en gumma som bodde ensam i en backstuga. Hon hade många besvärligheter att dras med, men tre dagliga bekymmer plågade henne i alla fall värst. För det första hade hon en så dålig yxa att hon behövde flera timmar för att hugga bränslet för dagen. För det andra ville väven hon vävde inte räcka till och för det tredje hade hon en så svår uppförsbacke när hon skulle hämta vatten från källan.
Så hände det sig en dag att då gumman drog upp sin bytta ur källan, låg en stor fisk och sprattlade i den.
”Gud signe dig”, sa gumman, ” det var länge sen jag fick en fiskstjärt på bordet.”
”Ja, men jag tror nog det är bäst att du släpper mig”, sa fisken.
”Kors i all världens dar! Kan du tala?” frågade gumman häpet. ”Men varför skulle jag inte få äta upp dig?”
”Jo, för det vore det dummaste du kunde göra”, svarade fisken. ”Om du släpper ner mig i källan igen, så får du önska dig tre ting, och vad du än önskar ska du få.”
Jag minns den där sagan från min barndom. Gumman önskade sig saker som när de uppfylldes gjorde allt värre. Sagan finns i en rad olika varianter men sensmoralen är den samma. Man bör tänka sig för när man önskar sig något och kanske är allt bäst precis som det är.
Ömsom vin ömsom vatten. Lite sol, lite regn. Sommaren ter sig som livet i stort, lite upp och lite ner. I lagom balans fungerar det och blir till någon sorts harmoni. Det var väl det där far menade när vi i min barndom mötte någon på stan som undrade hur det var och far lyfte lite på hatten och svarade; ”jodå det är jämna plågor”. Möjligen hade far helt enkelt rimliga förväntningar på livet.
Så här i Coronatider har många fått tona ner sina förväntningar. Man kan inte resa som man tänkt, inte gå på fotboll eller konserter. Allt detta saker som kan tyckas uppröra i orimlig omfattning. Det finns många som aldrig kan göra de där resorna, som inte har råd helt enkelt. Sedan finns ju många som verkligen blivit drabbade och förlorat nära och kära. En del av oss förväntar oss mycket, andra väldigt lite. För en del kan drömmar bli en belastning i insikten om att dessa aldrig kan bli av. Andra önskar sig bara att allt ska vara som det är, att inget dåligt ska förstöra det man har.
Det börjar bli kallt men jag vägrar att släppa stunden. Inte en mygga den här kvällen, kanske för kallt eller så drömmer dom om nått godare än just denna gubbe. Jag vill sitta riktigt länge, låta kvällen bli natt även om jag nu börjat frysa. Jag vill vila i någon sorts bra nöjdhet. Nöjdhet över det jag har och det jag fått men även nöjdhet över att jag fortfarande vill förändra saker.
Igelkotten bestämmer sig för att dra sig tillbaka och lufsar in under trappen där jag sitter. När hen passerar mig passar jag på att fråga ” hej hur är läget?” ”Jo tack, det knallar och går”, mumlar kotten, ”men världen vore bättre utan hundar” Jag vill invända att allt levande har sitt värde men man kan inte argumentera med igelkottar”.
”Om du fixar ett ägg till mig så får du önska dig tre saker”, viskar kotten från sin boning under trappen men det där går jag inte på.