Jag har aldrig träffat någon av de tre medlemmarna i familjen Altunkaynak som i lördags omkom när deras bil i halkan hamnade på mötande körbana och frontalkrockade.
De kunde förblivit anonyma, namn utan ansikten, för det är ju så vi oftast gör när liv slås i spillror; håller låg profil, undviker de anhöriga, stannar i periferin.
Vi svenskar.
Vi på landsortstidningar.
Det är enklast så.
Det är bekvämast så.
Men det finns andra sätt att bearbeta sorgen.
Efter att ha varit med på en minnesstund där de tre döda sörjdes, hos syrisk-ortodoxa föreningen i Brånnestad i Norrköping, har jag fått en bild av pappa Aziz, 60, mamma Zekiye, 65, och deras son Michel, 26, som gör att det skulle kännas respektlöst mot dem och deras anhöriga att inte tala om vilka de är.
Att publicera namn och bild på de döda var inte självklart, är aldrig det när liv slås i spillror. Vi valde inte att publicera för att nyhetsvärdet var så stort, eller för att undvika spekulationer och rykten utan – av respekt. Och självklart hade vi fått tillåtelse av familjen.
De var omtyckta föräldrar, respekterade makar, älskade morföräldrar. Mamma Zekiye som hade jobbat mer än 25 år i Norrköpings kommun hade alltid tid för barn och barnbarn, pappa Aziz var en av kyrkans söner och vigde sitt liv åt kyrkan där han varje söndag stod på altaret som en av prästens diakoner.
Michel var en populär kille som älskade fotboll och som hade bestämt sig för att hjälpa ungdomar som behövde vägledning av olika skäl.
– Michel var en supertalang i fotboll, han tillhörde de bästa i sitt ungdomslag i IFK Norrköping innan han hamnade i Syrianska. Där bidrog han till att ta upp laget i division 3. När Syrianska gick sämre värvade vi över honom till Assyriska men Michel hann inte spela en enda match för klubben eftersom han slet sönder ett korsband i ena knät redan på första träningen, berättar Elias Cakar, bror till Zekiye och alltså morbror till Michel, för Folkbladet.
Familjen hade firat nyår i Örebro och var på väg hem till Norrköping där de nära skulle hålla en överraskningsfest – pappa Aziz fyllde 60 år i fredags.
– Det känns som att jag har förlorat hela min familj. De var ryggraden i vår släkt, sa Elias till Aftonbladet dagen efter tragedin.
Att bli inbjuden till minnesstunden var mycket speciellt för mig.
Den gesten, den öppna famnen, var stor.
Och jag lärde mig mycket under mötet med tusentals sörjande släktingar, vänner, bekanta och andra människor som bara ville visa sin respekt för de anhöriga – i första hand syskonen Tomas, Elisabeth, Maria och Sara.
Viktigast av allt:
När döden slår till är du i alla fall inte ensam.
Du blir inte bortglömd.
Du blir hyllad, hedrad och saknad.
Vem vill inte bli det?
För det är så det går till bland Norrköpings kristna syrianer och assyrier, en grupp av flyktingar som lyckats integrera sig i det svenska samhället.
– Vi sörjer kollektivt, poängterar Charbel Gabro, 33-åringen som alltid verkar finnas med som en länk i de sammanhang där människor har behov av hjälp i samband med svåra besked.
För oss andra är det inte ovanligt att låsa in sig, stänga av telefonen, gråta ensamma – och öppna käften först när det är dags för begravning. Visste ni att det i snitt brukar dröja ungefär tre veckor till den?
Då är den öppna sorgen att föredra.
Den får inte smärtan att försvinna.
Men den kan bli mindre plågsam om man hjälps åt.