Christine Perk: När jag blev ensam blev jag mer och mer ett med naturen

Jag knackar hål på äggskalet. Det ser faktiskt ut som ett redägg. Skalet är precis som på dem, lite knottrigt och jag hör min mormors röst: ”Nä däga, nu har du plockat ett reägg, det duger inte, lägg tillbaka det till hönorna.” (Mormor bodde i Johansfors i Halland, därav de dialektala uttrycken.) Redäggen lades ut för att få hönorna på goda tankar om att det nog var tid att lägga!

När jag öppnar dagens tidning får jag bläddra många sidor innan jag kommer till något som inte stör den pastorala stämningen. Jag vet, jag måste hålla mig informerad om klimathot, krig och bedrägerier, men just nu vill jag bara lyssna på fåglarna omkring mig och stänga ute allt elände. Grannens tonåring startar med många vridande brummanden sin moped, säkerligen trimmad och i avsaknad av ljuddämpare. Att han är uppe så tidigt kan bero på fotbollsträning. 

Nu har den svartvita flugsnapparen sedan ett par veckor fått ut sina ungar och han kommer tyvärr allt mindre ofta förbi. När det var som mest intensivt hade vi äkta kontakt. Ja, jag vet att det är magiskt. Han brukade ju flyga små piruetter för mig glatt kvittrande. Han kunde variera sina trudelutter så att jag inte blev uttråkad. Han, ja det var faktiskt en han, även om hans dam också visade upp sig. Hon hade ju andra bestyr inne i holken. 

I det magiska kvällsljuset, när jag hittat något program på SVTplay som inte störde humöret, så kom han och satte sig på fönsterkarmen och tittade på mig med evigt vickande huvud. Så skamlöst länge och utan att blinka. Tänk att vi var kompisar, så kändes det. Sedan jag blev ensam för mer än ett år sedan, blir sådana möten oerhört betydelsefulla. Jag blir mer och mer ett med naturen.

Så sitter jag och funderar vidare på söndagmorgonen, på mina grönsaksodlingar till exempel. Ska jag fortsätta att odla potatis, sallad, grönkål … och ödsla vårt alltmer krympande dricksvattenförråd för att hålla alla dess plantor vid liv. Där jag bor är det inte förbud mot vattning. Men ändå, nej, nästa år ska jag odla något som trivs i medelhavsklimat. Det blir lavendel på 100 kvadrat torr och mager odlingsjord. Oh, så vackert det blir, med en röd blommande Flammentanzros mitt i alltihop. Men, ingen potatis till midsommar? Jamen, det blev det ju inte i år heller. Vackra plantor ovan jord och endast en sättpotatis därunder. Jamen, de kommer ju att bli färdiga så småningom, när det regnat alla de där mm som utlovats. Så går resonemanget i den egna skallen och väldigt ofta också ut i etern. Att tala högt för sig själv är lite illa ansett. Åt det ägnar jag mig hela tiden. Man kan ju inte sluta tala för att man är ensam. Ibland hör man folk tala för sig själva och jag blir rörd. Så stod det en man på banken häromdagen och talade med en kunddator som han blivit hänvisad till. Jag ska inte återge vad han sa, för sådana ord brukar jag inte skriva, men själva företeelsen fick mig att le igenkännande. 

Nu finns det bara en liten assiett med sex små intorkade mörkröda jordgubbar kvar på mitt frukostbord. De är mina egna, de som inte ens skatan ville ha, som jag sparat till sist. Underbart!