Information till våra läsare

Den 31 december 2024 är sista dagen som Folkbladet ges ut. Detta innebär att vår sajt inte längre kommer att uppdateras efter detta datum.

Vi vill tacka alla våra läsare för det stöd och engagemang ni har visat genom åren.

För er som vill fortsätta följa nyheter från Norrköping och Finspång hänvisar vi till NT.se, där ni hittar det senaste från regionen.

Tack för att ni varit en del av Folkbladets historia.

"Inte bara min skog – miljön i hela världen är hotad"

En duvhök sitter på stolsryggen framför mig. Dess närvaro får liksom allt att stanna till och hålla andan.

En duvhök kommer på besök hos krönikör Stephan Andersson.

En duvhök kommer på besök hos krönikör Stephan Andersson.

Foto: Arne Forsell

Krönika2023-08-23 09:30
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Hen tittar på mig med sitt ena öga som ville den förmedla något. ”Är du skadad”, frågar jag. Nu är det ju inte så att jag förväntar en verbal kommunikation men jag vill att hen ska höra min vänliga röst. Hen lyfter med viss värdighet sin ena klo och liksom vecklar ut den i full storlek. Duvhöken släpper inte ögonkontakten. ”Jag kommer med en hälsning”. Nu blir jag rädd ska erkännas, eller visst jag har väl varit rädd hela tiden men just i denna stund är prat värre än vassa klor. ”Miljön, inte bara i min skog utan i hela världen är hotad, den här lilla översvämningen i Norrköping är inget mot det som sker på andra platser, ska inte ni människor göra nått åt det? När vi blev, som ni såg det, för många var ni snabba att gripa till vapen men nu låter ni jorden fördärvas?” Hen ser mig fortfarande i ögonen, ja eller ögat. Jag inser såklart att jag inte kan svara; jaha det visste jag inte, tack då vet jag, detta är en uppfodrande stund.” Det var inte jag”, säger jag och undrar varför jag pratar så dumt, ”eller det är långt ifrån bara mitt fel”. Duvhöken knycker på nacken som i ett underkännande, så böjer den fram sitt huvud och det orangea ögat stirrar på mig. ”Du har din del, alla har sin del i allt, hur stor den delen är vet var och en det är inget att näbbas om, dags att ta ansvar”.

” Stephan, kaffet är klart, du skulle ju väckas eller hur?” Klockan är 6 och visst ska jag upp. Jag har en föreläsning att planera, vill gärna var inläst och väl förberedd. Det är för övrig härligt att vakna till doften av kaffe. ”Jag tror jag drömde nått ganska läskigt”, säger jag när min fru sveper förbi just som jag häller upp kaffe. Hon är snabb som en virvelvind den kvinnan. Hon hinner ropa ett ”va” innan hon slår på hårblåsen och på det sättet avlutar samtalet. Jag har en känsla av att vilja jobba igen idag, skolan börjar och jag vet hur kul det är för många men också hur svårt det är för andra. Jag vill slåss med näbbar och klor för just dom tänker jag och fastnar i tanken, vadå klor, vadå näbbar.” Är det nått kaffe kvar?”, min fru virvlar åter förbi likt min barndoms Blixt Gordon fast denna gång åt andra hållet. Nu var väl Blixt Gordon en man, men dom visste väl inte bättre på den tiden? 

Med tidningen för mig själv läser jag om fotbolls VM och vilken succé det varit, storpublik och spännande matcher. Jag hinner tänka på hur glad pappa hade varit över den utvecklingen men så plötsligt sitter min fru bredvid mig och undrar om jag läser tidningen eller liksom bara håller i den. Hur gör hon? Nu är hon klar och jag tror det tog 4 minuter det som för mig tar 1 timme, ja fast med lite olika innehåll. Vi är olika vi människor, men ingen är bättre eller jo hon är bättre men rent generellt är vi bara olika. Det är ju därför skolan inte kan vara för smal, så smal att bara vissa tar sig fram. Skolan måste vara bred vilket också gör det möjligt att fånga så många förmågor som möjligt. Det planeras försök med ”spetsskolor” läste jag på skolverkets sida, tanken är nog misstänker jag, att de som vill räkna än svårare tal ska få göra det eller betyder det att tusen blommor ska få blomma? Att skapande ådror ska få pulsera, att volter ska bli till akrobatik, att dramatiseringen på svensklektionen ska bli till en föreställning eller att det prövande rimmandet ska få bli poesi? Nä, tror inte det!

”Kan du skjutsa mig, jag behöver inte bilen” säger min fru och jag tittar ner på min morgonrock. ”Nä, det gör du ju inte om jag skjutsar dig, jo såklart men jag är inte riktigt klar?

En liten stund senare, vilket betyder att jag liksom bara dragit på mig nått som gör det okey att köra bil, lämnar vi huset och går mot parkeringen. Min fru tvärstannar håller sig för munnen och pekar på något som ligger på parkeringen. En stor, en väldigt stor och väldigt död fågel. Vi blir stående tysta och håller liksom andan.

” Jag tror det är en duvhök”, säger jag.