Jag playade deltävling ett i efterhand. Och kände mig nöjd över att inte lagt ett par timmars tittande en lördagkväll. Det var liksom något nervöst över det hela. Vi kan börja med programledarna. Det är egentligen inget fel på dem. Jag har tillochmed lärt mig tycka om Nour, som hade den otacksamma rollen att debutera i Mellosammanhang samtidigt som Björn Gustafsson blev hela Sveriges kelgris. Anders förstår jag mig helt enkelt inte på. Han är inte rolig. I någon form. Men för de som tycker det så visst han kan få vara med. Nour också. Men inte som programledare. En mellanakt, en sidekick visst. Melodifestivalen ska i första hand inte vara rolig. Det är den ju visserligen inte heller.
Sedan är det ju det här med låtarna. Hälften låter precis som tidigare bridrag. Fast lite sämre. Resterande som en talangtävling på en fritidsgård. Utan talanger. Jag undrar vilka låtar juryn hade att välja mellan när de släppte fram just de här. Eller förresten. Det vill jag inte alls tänka på. Christer Björkman har ett jobb att göra. Eller ännu hellre låta bli. Det är dags att någon annan tar över. Björkman är inte diktator. Han kan avsättas. Att han inte hade självinsikt att hoppa av efter Euforiavinsten i Eurovision är för mig ett mysterium.
Han erkänner dock i en morgonsoffa att man inte lyckats med tonaliteten. Och det säger väl allt. För använder man det ordet då är man inte så intresserad av tittarna och lyssnarna. Då är man mer intresserad av navelskåderi. Enligt wikipedia betyder tonalitet ett inordnande i en särskild tonart, med centralton och centralklang som huvudbegrepp, med hit hörande förhållanden mellan melodier och harmonier i till exempel kadenseringen. Det är humor på hög nivå.
Några rader måste jag ändå ägna åt det som är bra i årets upplaga av Melodifestivalen. En del är tillochmed för bra. Som Ellen Benediktsons "Songbird" - en ljuvlig liten låt på alla sätt, ja utom då på det där mellosättet som en vinnare ska vara. Panetoz bidrag håller tyvärr inte riktigt måttet och Helena Paparizous har vi hört förut, även om jag är lite svag för hennes medelhavspop. Sanna Nielsens låt är för mig ett enda vibrato i gnällighet och Alcazar orkar jag inte ens kommentera. Och om Nordman känner för att helt lägga av har han en yngre upplaga som står redo att ta över, men skicka inte Linus vidare vad ni än gör. Favorittippad outsider är Ace Wilder. Hennes ”Busy Doin’ Nothin’” tycker jag absolut att vi ska skicka över bron. Men de pyjamasklädda dansarna måste byta kläder. Och inte störa Ace på scen. Den klarar hon att äga själv.