”Läget i Gaza är katastrofalt med för många patienter, för omfattande skador, svårt att föreställa sig att detta varit tidigare i människohistorien”, menar traumakirurgen. ”De flesta skadade är barn och unga. Mycket komplicerade operationer, bara ett av dessa skadade skulle var en utmaning för ett sjukhus i Sverige.”
Väl hemma igen blir jag sittande med mina funderingar. Man funderar inte bra ensam. Tankar kommer och går och är svåra att samla ihop till något greppbart. Det blir mest en känsla som för tillfället är nått helt annat än lycka. Om jag som barn inte skulle slänga mat utifrån hur barnen i Afrika hade det kan jag väl inte känna lycka när barnen drabbas av krig i Gaza. Man funderar inte bra ensam. Om det nu ska vara på det sättet är lycka liksom omöjlig eller är empati och solidaritet en del av lycka?
Soldater lyder order och de drabbade är alltid vanligt folk, familjer som vill leva sina liv, ha sina drömmar. Vapenindustrin går bra, priserna ökar i takt med efterfrågan. Marknaden blir aldrig mättad så länge krig pågår. Dessutom rustar alla länder i avskräckande syfte, svårt att se något slut på den sortens tävling.
Så här i något mogen ålder är det uppenbart att livet går fort, att livet är skört. Från den här sidan av 60-sträcket ser varje barn så värnlöst ut, från den här sidan av 60-sträcket är lyckan mer något stilla vardagligt än något som kan köpas eller stjälas. Att livet är för evigt går förmodligen få omkring och tror men att morgondagen är självklar är nog mångas upplevelse. Många av oss kan uppröras över minsta lilla respektlös behandling och tanken på att någon skulle skjuta mot oss för att döda är svår att ens ta in. Nej, människor är inte i grunden onda men alla kan vi sättas i sammanhang som får oss att göra mycket onda handlingar. Vi måste göra allt vi kan för att motverka den typen av sammanhang, i stort och smått, vi är inte onda men inte heller starka nog att stå över de sammanhang vi hamnar i.
Kanske borde vi fundera mer på hur vi kan skapa fred? Vilka faktorer kan vi påverka och hur kan vi möjliggöra fred? Hur skapas konflikter? Man funderar inte bra ensam och nu vill jag fly en stund. En hel del ska fixas i trädgården och det arbete man gör där syns. Det blir garanterat bättre. Kanske aldrig färdigt men bättre som sagt. Det är väl så med världen också. Det finns alltid små saker att göra som gör den bättre, möjligen inte synbart men väl kännbart bättre. En del människor lever hela sina liv på det sättet, genom att göra små saker som gör världen bättre. Ganska många lever sina liv på det sättet.
Jag tror nog att det var lycka jag kände en liten stund under min morgonpromenad. Jag har aldrig räknat men att få känna lycka som nått självklart. Har nog inte ens trott mig värd just lycka. ”Lyckan kommer lyckan går, lycklig den som lyckan får”, läste vi, pappa och jag. Lycka är nog goda sammanhang tänker jag nu och ställer ifrån mig räfsan, som vore det omöjligt att tänka och räfsa samtidigt. En stund med familjen, en stund med vänner, en manifestation med likatänkande, Curva Nordahl, en konsert eller en teaterföreställning, ett samhälle där vi gemensamt tar hand av de, för tillfället, svaga. Ja för tusan, fritidsgårdar, skolor och förskolor som skapar gemensamma mål och upplevelse av mening! Föreningar där lusten och glädjen får gå före prestation!
Nog vet jag att många tänker på andra sätt. Kanske med sig själva som måttstock för både ditt och datt, kanske som sin egen lyckas smed. Nog vet jag att somliga delar av mänskligheten i onda och goda och själva har turen att tillhöra de goda. Nog vet jag att även lyckan hanteras olika, en del tror sig kunna köpa den på allahanda sätt och en del jagar den så ivrigt att den som kommer i vägen riskerar både knuffar och slag. ”Som att jag vind”, minns jag att någon beskrev saken.
Nåväl koltrasten och jag vilar en stund i en känsla av vår. Ingen av oss tänker eller förstår väl särskilt bra men vi delar en liten aning av lycka.