Det har varit val i Sverige. Åsikt har stått emot åsikt och det har mycket lite handlat om att övertyga den man debatterat med utan mer om att fånga dom som inte varit med i debatten. Tvärsäkra uttalanden hit och dit. Så är valet över och man förväntas samverka för Sveriges bästa. Men behöver nu vända och vrida på argument samt i viss mån till och med överväga andras argument. En del positioneringar har gjort situationen mycket laddad som det lätt blir när någon känner sig hotad.
Många av oss fick liten demokratisk träning i skolan. Kanske fick vi rösta om vart klassresan skulle gå eller på vilken veckodag man skulle genomföra matematikprovet. De sociala processer som pågår i alla grupper pågick utan inblandning från vuxna. Till dessa processer hör maktkamp och formande av gemensamma ideal och normer. Den position man fick i klassen var man väl medveten om och i samband med inbjudningar till fester blev det mycket tydligt. Dom som var lägst i rangordningen förväntades ta emot glåpord och ställa sig sist i kön utan att ifrågasätta saken.
Nu ser uppdraget för skolan annorlunda ut. Demokratiska förmågor som att kunna uttrycka sin åsikt på ett bra sätt och på ett lika bra sätt lyssna på andras åsikter är någonting man behöver lära sig. Man kan dessutom behöva kunskaper om världen och hur saker fungerar för att kunna skaffa sig en välgrundad åsikt. Sedan kommer den riktigt svåra delen. Till de demokratiska principerna hör även värden. Det jag verkar för bör vara bra för så många som möjligt och min framgång bör inte ske på andras bekostnad. Vi behöver visa ”solidaritet med svaga och utsatta” enligt vår läroplan. I skolan förväntas man förövrigt samarbeta med alla sorters människor vilket innebär en större bredd än på vilken arbetsplats som helst. Med det sagt att uppdraget är stort men inte alls omöjligt.
Vissa frågor är möjligen lättare att finna samförstånd i än andra. Sjukvården kan ju beröra såväl sjuka som dom än så länge friska. Ingen bildad person lär tro på evig friskhet. Även den del som handlar om vad som är bra sjukvård går väl hyfsat att enas om. Mer av den kompetens som finns att få, all möjlig modern kunskap och teknik.
En bra skola vill väl alla också ha men här tillkommer problemet att man inte litar till att utförarna, de professionella, bäst vet hur en bra skola ska vara. Det vet många andra, utan pedagogisk utbildning, däremot precis. Men en bra skola med mer resurser är en självklarhet.
Sedan kommer då frågor som berör grupper som en del av oss kan förmoda att vi aldrig kommer att tillhöra. Alla kommer inte att sitta i fängelse och även om det kan drabba en närstående kan vägen till den tanken var lång. En del lever i övertygelsen om att dom aldrig kommer att bli fattiga eller tror sig aldrig kunna drabbas av psykisk sjukdom. Andra grupper tycks än mer främmade och varje rimlig kalkyl ger vid handen att man aldrig kommer att tillhöra den gruppen.
En del av oss tänker inte så, utan tänker istället ”det behöver inte kunna drabba mig för att det ska vara viktigt”. En del av oss har dessutom så stor fantasi att vi kan leva oss in i hur saker känns för andra utan själva behöva uppleva det andra upplever. Det är nog för att livet varit vänligt mot oss. Själva överlevandet är inget vi fått kriga för, vi har inte samlat på oss förakt och vi tror att varje människa är lika mycket värd.
Hela mitt yrkesliv har jag mött barn som brytt sig om andra, önskat hjälpa och trösta helt utan tanke på egen vinning. Inget av detta utifrån någon högre klokskap utan utifrån sitt öppna, sårbara barnahjärta. Så till dig med fantasi nog att förstå hur saker kan kännas för andra och till dig med ett stort hjärta som varje tanke prövande måste passera. Tack för att du finns för våra barn!