Den första dokumenterade branden känner vi enbart till genom Gustav Vasas åtgärder efteråt. I september 1527 besökte kungen Norrköping och beslutade att de borgare som drabbats av vådelden skulle slippa konungsskatt de kommande fyra åren. Den ovanligt långa skattebefrielsen tyder på att staden hade drabbats hårt.
Under nordiska sjuårskriget genomförde Daniel Rantzau 1567 en räd långt in i Sverige och den 3 december nådde den danska armén Norrköping. ”Det är en vacker stad, belägen ej långt från Östersjön”, skrev fältöversten i sin dagbok.
För att fienden inte skulle komma över proviant hade den svenska armén tänt eld på staden söder om Strömmen. Därefter hade den förskansat sig i ett blockhus norr om Gamlebro och besköt fienden med kanoner.
Rantzau valde att inte attackera svenskarnas fördelaktiga försvarsposition och ville inte heller ”spilla tid på denna ort”. Sedan hans trupper plundrat det som fanns kvar att ta drog de redan nästa dag vidare till Söderköping.
Den 30 juli 1655 startade en brand i ett hus vid Gamla torget och den orsakade en av de värsta katastroferna i Norrköpings historia. Huvuddelen av stadens centrala delar ödelades. Rådhuset, kyrkorna, trivialskolan, hospitalet, gästgivaregården och ett stort antal bostadshus blev lågornas rov.
Pigan Ingrid Jönsdotter misstänktes ha orsakat eldsvådan genom slarv med eld. Hon häktades men släpptes efter en rättegång som inte kunnat fastställa vad som hänt. Den mödosamma återuppbyggnaden ledde trots skattelättnader till en lång ekonomisk nedgångsperiod och Norrköping förlorade sin plats som landets näst största stad.
Under slutskedet av stora nordiska kriget härjade en rysk galärflotta längs den svenska kusten. Den 30 juli 1719 anfölls det uselt försvarade Norrköping. Snart stod Saltängen i lågor. Även södra delen av staden, som fortfarande hölls av svenskarna, eldhärjades. För att hindra ryssarna från att ta byte hade stadsborna antänt kronomagasinet i hamnen och Holmens bruk brändes av svenska soldater.
Dagen efter tog sig angriparna över Strömmen och staden var förlorad. Hus efter hus plundrades och stacks i brand. Den 3 augusti fanns inget mer att hämta eller förstöra och ryssarna lämnade den totalt ödelagda staden.
Under 1820-talet inträffade två stora stadsbränder: Södra branden och Norra branden. Den 12 juni 1822 började det brinna hos bagaren Nils Malmqvist på Trädgårdsgatan. Långvarig torka och kraftiga vindar gjorde att branden spred sig snabbt och följderna blev katastrofala. De södra och östra delarna av staden med 358 gårdar och hus låg i helt i aska. Sex människor omkom och 3 500 av Norrköpings drygt 9 000 invånare blev hemlösa.
En brandkommitté tillsattes för att ordna mat och husrum åt de drabbade. Karl XIV Johan anlände med pengar och 2 000 tunnor råg, och över hela landet startades insamlingar för att hjälpa Norrköpingsborna.
Redan den 27 april 1826 var det dags igen. I handelsmannen Sven Juhlins gård på Kungsgatan glömdes ett ljus i en vagnsbod. Trots att stadens hästdragna sprutor snabbt var på plats kunde inte elden stoppas förrän efter tio timmar. Totalt förstördes 17 tättbyggda kvarter som var hem för 2 000 personer. I det fattigare Nordantill gick återuppbyggnaden långsammare.
Södra och norra branden ledde till förbättrad brandsäkerhet. Brandmästare utsågs i varje stadsdel, tillgången till sprutor och stegar förbättrades, och en frivillig brandkår inrättades. Brandfarliga tak av t.ex. spån och halm förbjöds, liksom att bygga nya trähus.
Sedan 1826 har Norrköping varit förskonat från stora brandkatastrofer, men det har naturligtvis inträffat fler bränder i staden. År 1711 eldhärjades Louis De Geers praktfulla palats på Saltängen, 1862 inträffade den stora fabriksbrand på Kvarnholmen som illustrerar denna krönika, och från Rådhusbranden 1942 finns spektakulära bilder.
En brand fick särskild betydelse för Norrköpings historia. År 1967 ödelades en plastfabrik på Saltängen där de stadshistoriska samlingarna var magasinerade i väntan på ett nytt stadsmuseum. Stora delar av de historiska föremålen gick förlorade.
Efter denna katalogaria av katastrofer bör vi kanske påminna oss om slutet på citatet vid rådhustrappan – hämtat från Hans Olof Sundelius bok Norrköpings minne:
”Alltid har han dock lik en fågel Fenix med större fägring och styrka förnyat sig ur elden och askan.”