1984 fick jag som ung reporter åka till Tanzania när statsminister Olof Palme gjorde ett officiellt besök och Socialistinternationalen hade en konferens med alla ledare i länderna runt Sydafrika, de så kallade frontstaterna. Mötet på Mount Mero konferenscenter i Arusha handlade i mångt och mycket om hur Sydafrika skulle isoleras för att apartheidsystemet skulle falla, om att Nelson Mandela skulle släppas fri och att Sydafrika skulle få fria demokratiska val.
Alla gamla gerillaledare från frontstaterna som nu blivit presidenter eller premiärministrar var på plats. Jag försökte exempelvis få en intervju med Zimbabwes president Robert Mugabe om den demokratiska utvecklingen av Zimbabwe. Det var han inte intresserad av.
Så här efteråt kan man konstatera att de gamla engelska och portugisiska kolonierna som blev självständiga efter år av motståndskamp från den svarta befolkningen inte utvecklats till några särskilt väl utvecklade demokratier. Sydafrika fick vänta ända till 1994 på sina första fria val och ANC som då leddes av Mandela har fått egen majoritet i samtliga val sedan dess.
Samtidigt har landet utvecklats väl om man ser till affärsverksamhet och internationella affärer. Finansdistrikten i Johannesburg ser ut som i vilken västerländsk eller asiatisk storstad som helst. Fyllda med glänsande kontorsbyggnader med mycket glas. Men man behöver inte åka så många kilometer för att komma till kåkstäderna som omger städer, centralorter och jordbruksdistrikt.
Bland det första man ser på vägen från flygplatsen in till Kapstaden är kåkstäder som väller fram över markerna. Korrugerade plåtskjul och bajamajor så långt ökat når och till och med häst- och vagn transporter som blandas med bilarna på landsvägen.
Mellan 36 och 39 procent av Sydafrikas befolkningen är arbetslös, av dem är 70 procent unga. Överallt trängs svarta människor som försöker försörja sig genom att sälja något eller utföra enkla tjänster. Arbetslösheten skulle vara oändligt mycket högre om inte massor av arbete utförs som i våra svenska ögon är meningslöst. Toaletterna skuras på flygplatsen efter varje besök, det är omöjligt att tanka bilen själv osv.
De ekonomiska skillnaderna är enorma. Minimilönen är 2 000 kronor i månaden. Bara två procent av befolkningen tjänar mer än 15 000 kronor i månaden. Även om vita, svarta och färgade numera kan gå i samma skolor märks det tydligt att det är långt kvar. De svarta utgör 95 procent av befolkningen, de vita fyra procent, indierna 1 procent, men när studenterna i Stellenbosch firar att tentorna är över och det snart är dags för ett två månader långt jullov är krogarna fyllda av vita ungdomar. De svarta serverar eller jobbar i köket.
Uppskattningsvis bor mer än fem miljoner i ganska usla plåtskjul eller på gatan. Sydafrika praktiskt taget saknar ett fungerande offentligt transportsystem, den maffiastyrda taxibranschen är en reell maktfaktor som bevisligen kan stänga landet. Elektriciteten stängs av varje dag eftersom det inte finns tillräcklig effekt att tillgå. Korruptionen är utomordentligt utbredd. Sammantaget betyder det en i det närmaste revolutionär situation inför nästa års val.
De personer jag träffade, varav några varit politiskt aktiva men givit upp, var alla övertygade om ANC:s dagar med egen majoritet är räknade. Frågan är bara hur lång tid det kommer att ta. Den senaste skandalen där president Cyril Ramaphosa avslöjats med att ha nio miljoner US-Dollar i madrassen i sin farm verkar ha blivit droppen som fått bägaren att rinna över för många. Andra tror att det kommer att dröja något val till innan en koalition av andra partier kan ta över makten. De gamla stötarna måste bort och ersättas av yngre krafter svarta, vita och färgade som levt tillsammans på ett helt annat sätt än tidigare.
Frågan är vad som händer när de korrupta ledare som idag styr Sydafrika inser att de kommer att förlora makten och riskera att stå till svars om de inte gör något. Finns det risk för statskupp och diktatur? Kan Sydafrika gå i samma riktning som Zimbawe och andra före detta frontstaterna gjort i olika utsträckning?
Knappast tror de jag pratat med. Dels därför att den stora massan inte skulle acceptera det, dels därför att militären inte skulle delta i något sådant.
Däremot är manegen krattad för extrema populister till höger eller vänster. Motsättningen mellan eliten och befolkningen har vuxit sig så stor att den som kan slå an rätt sträng kan vinna en brakseger.
Det samförstånd som Nelson Mandela predikade kan mycket väl vara på väg att rämna.