Jag tillhör dom som envist tror på människan och människans goda vilja. Med detta sagt måste jag erkänna att jag då och då behöver fylla på med exempel då mediaflödet mest innehåller elände.
För tillfället begrundar jag detta över en cappucino på Brödernas i centrala Norrköping. Jag har lärt mig att det är bra att tänka en stund så här sitter jag ensam fast bland många.
SVT undersöker hur skolor förhåller sig till kepsar. Detta kopplas till det stundande valet vilket troligen är ett försök att hitta elevernas intressesfär. Just det där med keps var inte aktuellt när jag gick i skolan. Ingen hade keps förutom äldre män som artigt lyfte på denna när man mötte bekanta damer precis som man gjorde med eventuell hatt. Många gjorde med tiden mest en markering, man lyfte inte hatten utan tog bara tag i den som i en ansats. Huvudbonader togs av i kyrkan och på bio eller nåja kvinnor kunde behålla hatten på bion. Hade man otur, som liten, hamnade man bakom en stor hatt vilket då irriterade far. Han muttrade då lite och bytte plats med mig.
Skolor har olika regler gällande huvudbonad. Enligt skollagen är det rektor som beslutar om ordningsregler i samråd med eleverna. Varför besluten blir så olika kan man undra över. Finns det elever som har keps som vill att det ska vara förbjudet eller är det dom som inte har keps som anser att andras kepsar stör? Kanske anser lärare att kepsar hindrar inlärningen eller möjligtvis kontakten med eleven. En del tycks ha förställningen att om man får ha keps kommer alla att ha det. Under mitt besök på Kunskapsskolan, som har nästan 500 elever, räknar jag till 12 kepsar och två huvor. Man kan alltså förmoda att kepsar inte smittar utan bara är en personlig grej. De elever jag träffar där är mycket trevliga och lyssnar uppmärksamt på min lilla föreläsning, även dom med keps vill jag påpeka.
Regler bör finnas för att säkra vissa tillstånd. Regler behövs när viktiga saker annars inte blir som de bör för allas bästa. Man behöver inte ha regler för sådant som förstås och omfattas. Förr kunde man på skolor finna ordningsregler som handlade om att man inte fick spotta på golvet. I de flesta skolor tar man nu sådant som självklart precis som på vilken arbetsplats som helst. De råder rökförbud på våra skolor och jag tror nog att detta förbud inte behövs. Alla förstår det olämpliga i att röka inomhus. Vi lär oss saker även om viss kunskaps tycks fastna långsamt. Vi något äldre är uppvuxna med rökare i bilar, till fikat och under måltider. Ibland behövs kloka förbud utifrån förstådda problem som inte alla förstår men med tiden kommer att förstå.
Det kan tyckas onödigt att på återvinningsstationer sätta upp skyltar som förklarar att det är förbjudet att kasta sin skit vid sidan om behållarna. Ändå kastar somliga alltmöjligt vid sidan om, när ingen ser. För mig, som lärt mig att stoppa papper i fickan i väntan på nästa papperskorg, är detta svårt att förstå. Även om just den vanan började som en regel från fars sida förstår jag nu fullt ut även om jag absolut tillhör generationen ”ögontjänare”. Alltså vi som fick lära oss att göra rätt genom hot och bestraffningar. Vi som sedan gjorde alla tänkbara fel när ingen såg. Vi som inte fick lära oss varför och för vems skull. Det tog mig ett liv att lära om.
Jag har alltså slagit mig ner för en fika Brödernas. Vet inte hur dom gör men dom är alltid lika trevliga på det stället så jag känner mig välkommen och sitter utomhus i dagens sista solstrålar. En kråka vid bordet bredvid, ja alltså inte som sittande gäst utan på marken, jobbar med ett kvarlämnat smörpaket. Hen har ont i ett ben noterar jag. Hen tvingas stå på ett ben under sitt arbete. Jag får lust att hjälpa fågeln men förstår att man inte ska göra det. Tänker att det beror på att jag i grunden är humanist men tänker i samma stund att det begreppet torde ha att göra med människor. Nåväl djur ingår tydligen i min humanism. Som barn kunde jag omöjligt se filmer där djur for illa. Jag förstod väl att dom inte var betalda skådespelare. Jag tror mig minnas att jag kunde fyllas av empati även i förhållande leksaker och då inte bara min älskade nalle som jag fortfarande behandlar med respekt. Kanske var jag ett konstigt barn eller är det kanske så för alla barn? Kanske har jag barnet kvar inne i mig och kanske har alla ett barn kvar där långt inne. Om så är fallet finns det hopp!