Jag minns min barndoms jul som en fin tid. Jag hade fått betyg som i fars ögon alltid var bättre än de betyg han fått i samma ålder. Jag tror nästan att han i grunden ansåg att hans bedömning av mig stod över skolans. Klokt på sätt och vis då detta gav mig en bild av jag faktiskt var ”duktig”. Visserligen med ett efterhängset bekräftelsebehov men ändå.
Julafton med pappa var, förstår jag numer, ganska annorlunda. Då var det inte konstigt med ett julbord för två. Far ansåg att det var synd om mig som inte fick uppleva en stor härlig släktsamling men jag var nöjd. Julafton var min. Pappa hade alltid svårt att inte avslöja vad han köpt. Han var minst lika sugen på att få se mig öppna paketen som jag var på att få öppna dom. Mer annorlunda blev det efter Kalle Anka då far harklade sig och sa att han var tvungen att gå ut och köpa tidningen. Så där satt jag ensam framför TV apparaten och såg på den enda kanal som fanns att se. Sedan ringde det på dörren och i kraft av nyfikenhet och förväntan vågade jag faktiskt öppna. Utanför stod tomten med en stor säck. När pappa kom hem låtsades han förvånad över att tomten varit på besök. ”Vilken otur”, kunde han säga. Pappas ögon lyste när han såg mig öppna alla paket och han satt där i soffan med en mugg glögg och myste belåtet. Ja för lite glögg drack han alltid på julafton men aldrig att han var berusad på ”min dag”.
Mycket av det bästa i min fars föräldraskap hade sin grund mer i kärlek och inlevelse än i någon sorts klokskap. Han hade inte någon föräldraskapsbok om hur man sätter gränser eller stöttar sitt barn. Kärlek och inlevelse sätter gränser. Kärlek och inlevelse stöttar.
Nu är det jul och nu är det jag som är far och farfar och morfar. Visst är julen min, fast det är jag som sitter med en mugg glögg och ser paket öppnas av förväntansfulla barn.
Jag har berättat många små historier om pappa för dig som läst mina krönikor under hösten. Det beror på att vi blir dom vi blir. Vi blir inte bara det vi bestämmer oss för att bli utan även det livet gör oss till. Utifrån detta bör vi förstå oss och andra. Pappa är historien om hur jag blev den jag blev liksom vi vuxna är våra barns berättelse och möjligheter. Det är liksom ingens fel, det är bara så det är. Vi behöver stanna upp ibland, kanske med en mugg glögg, och fullt ut förstå att vi formar varandras liv.
Jag tänder ett ljus i vinternatten och låter det brinna för det mirakel varje barn är och det ansvar den insikten lägger på vuxenvärlden. Ett ljus för nya möjligheter och för att, som det stod på ditt kylskåp Margaretha, ”det är alltid för tidigt att ge upp”.
God Jul!