Svenskar är något av trygghetsnarkomaner. Vi har ett av världens mest utbyggda sociala trygghetssystem. Trots detta, ökar marknaden för privata lösningar. Vår definition på ett gott samhälle är att vi måste ha livrem, hängsle och airbag för oss själva och även för alla runtom för att vi ska känna oss trygga. Detta har skapat ett samhälle där vi även känner ett ”sug” efter att känna trygghet i vad vi tycker. Ju mer ”gilla”-tryck på sociala medier när vi uttrycker något, ju tryggare blir vi. Att efter en lång dags slit somna för natten med smarta telefonen på brösten till ljudet av ”gilla”- aviseringarna som rullar in på sociala medier har blivit vår tids vaggvisa. Det är då vi känner oss helt trygga.
Skulle någon ens komma på tanken att skriva eller säga något som ligger utanför denna trygghetszon så blir det genast otryggt. Vi övriga, som ju bryr oss om dem som inte vet om sitt eget bästa, gör såklart vad vi kan för att få dem att komma in i tryggheten igen. Då finns det ett sätt att få dem som ”råkade säga” fel sak in i tryggheten igen. De flesta människor tycker ju om hundar och blir glada av en liten hund som viftar på svansen. Därför har man kommit på att man kan göra en så kallad ”pudel”. För dem som kommit riktigt långt ut i otryggheten kan det till och med vara läge att göra en hel turné av pudlar. Denna form av återanpassning in i tryggheten har även kallats en ”förlåt mig-turné”. Efter det brukar man bli omfamnad i tryggheten igen.
Eftersom vi törstar efter maximal trygghet är slutsatsen att ju mer likriktat vi tycker, desto tryggare blir vi. Den optimala rubriken på kvällstidningarnas löpsedlar, dagen efter Melodifestivalen borde då vara ”Hela svenska folket enigt – rätt låt vann”. Men frågan är om inte detta är något av en utopi, helt i klass med fred på jorden. Och om vi ska vara helt ärliga- skulle det inte kännas lite otryggt om allt var helt tryggt? Då har vi ju inget att oroa oss för. Det är ett orosmoment i sig. Nej, det måste nog vara lite balans i tryggheten. Kan det till och med vara bra om någon tycker annorlunda någon gång? Eller har tryggheten gjort oss till fångar där vi bara håller till i lilla bassängen eller sitter i baksätet, antingen med badring eller bilbälte men helst med både och? Tänk om vi skulle börja sticka ut hakan och säga det vi tycker och tänker egentligen? Och i så fall, kan inte du börja?
Att vilja känna trygghet gäller ju även för mig givetvis. Så för min egen trygghets skull, se till och sprid och gilla just denna krönika så mycket ni bara kan! Släpp fångarna loss, det är vår!