Widar Andersson: Jag böjer mig för brutalcirkus med snyggt smidig ångest

Premiär

How fare are you willing to bend?/Del 1/Brutal Grace

Medverkande: Adalberto Fernandez Torres och Elise Bjerkelund Reines.

Initiativtagare: Elise Bjerkelund Reines.

Scenograf och ljusdesigner: Hjalmar Nilsson.

Producent: Robin Karlsson

Plats: Teatervinden/Stora Teatern Norrköping/Östgötateatern

Fredagskvällens premiärföreställning var utsåld. Vilket betyder att vi var cirka fyrtio personer som från två håll, utan skor på fötterna, gick in i en gråsvart kub där det i halvmörkret kunde anas en ung man som låg på något som såg ut som en sträckbänk av glas. Vi tilläts röra på oss eller sitta på golvet om vi ville, men vi fick absolut inte gå över de tejpade svarta streck som angav den triangel där publiken fick vara.  

Ljudet i lokalen var skrämmande på något sätt; som medeltida kyrkklockor som dånande varnade för ofärd och fientliga angrepp. Den unge mannen på sträckbänken började röra på sig. Hans kropp framstod som helst lealös. Artisten Adalberto Fernandez Torres gav oss kort sagt en uppvisning i världsklass i konsten att vrida och vända på kroppens leder och muskler och senor intill den smärtgräns där kroppen går sönder. 

Det är snyggt och ångestladdat på en och samma gång. Namnet på den här första akten av sex - den sista ges i maj 2024 - är på svenska, i min översättning, något i stil med graciös brutalitet. Och det stämmer bra på innehållet. Adalberto Fernandez Torres vrider och vänder på sig ovanpå, under och bredvid sträckbänken och det känns som om taket sänker sig för honom; det blir trängre, lägre och han behöver lägga huvudet rakt bakåt på ett skrämmande sätt för att ta sig igenom de ständigt nya hinder som den föränderliga sträckbänken utmanar honom med. 

Jag hade långt i förväg bestämt mig för att inte låta min känslomässiga och intuitiva upplevelse av föreställningen störas av intellektuella tankar om vad akten egentligen handlar om. Jag mumlade kbt-mantra om här och nu och kände mer än vad jag tänkte. Och det fungerade bra. 

När sträckbänken sköts undan av den manlige artisten hördes ljud som av kulspruteeld och blinkande orosväckande ljusvågor skavde i ögonen. I det därpå följande tysta mörkret växte ljudet av rasslande kedjor fram. Och plötsligt hängde huvudpersonen i obekväma ställningar i vad jag upplevde som rostiga och mycket obekväma kedjor. 

Elise Bjerkelund Reines var med på scenen som tekniker. Lugnt och stillsamt flyttade hon strålkastare från den ena kanten och till den andra. När aktens huvudperson hängde i sina kedjor läste hon även upp en text som om jag förstått det rätt skulle uttrycka hans känslor och tankar. Tyvärr läste hon texten på engelska - fast hon är norska - vilket i kombination med en väldigt skramlig ljudmiljö gjorde det mycket svårt att höra vad hon sa. Det enda jag uppfattade var att mannen i kedjorna upplevde sin kropp och sitt huvud som tomma och att han ville bli uppfylld. 

De där orden var kanske i och för inte så viktiga? Det var kanske helt i sin ordning att de endast hördes fläckvist? Meningen var möjligen aldrig att skriva folk på näsan om vad cirkusen handlade om. Jag väljer att tolka det så. Att jag uppfattade "tomt och innehållslöst" och i stort sett inget mer av den unge mannens tankar och känslor var nog precis som det skulle.

Slutet på den knappt 35 minuter långa föreställningen på Teatervinden var dramatiskt och laddat. Böjde han sig eller inte? Mitt råd är att skynda sig att få en biljett till lördagens eller söndagens föreställningar. Som publik får du en skickligt märklig upplevelse. Och det är en ynnest att få undra över vad man varit med om.