Stephan Andersson: Interaktion är ett vanskligt samspel

Nåväl sport är ju ändå bara sport, samvaro är viktigare och att bara vara. Kanske kan vi också hoppas på ett allt lugnare coronaläge.

Nått av det bästa jag visste som liten var att frysande spring upp till pappa efter badet och låta mig inlindas i filtar. Att sedan ligga där under och nästan sova, höra lekande barn och pappas radiotransistor. Pappa trodde nog att jag sov men för det mesta låga jag bara där och njöt. Som att vila i allt det goda men slippa all interaktion som skulle kunna bli fel och slita sommardrömmen i bitar.

Skulle kunna tänka mig att i samvaro med barn och barnbarn göra likadant nu. Linda in mig filtar och njuta av närheten allt medan jag låtsas sova. Men det går ju inte, skulle se väldigt tokigt ut. Ibland kan jag fantisera om samvaro helt utan ord och helt utan att någon är på väg bort. Konstigt, tänker jag, ord betyder mycket för mig  och jag vill prata, vrida och vända på saker för att kanske förstå mer eller nytt. Men interaktion med andra kan vara väldigt svårt. Ibland kommer någons ord att kännas helt annorlunda än deras exakta betydelse. Jag kan tycka mig känna av  god människa framför mig och så säger personen något som splittrar bilden i tusen bitar. På samma sätt som ord kan  vara mycket viktiga kan ord vara helt överflödiga. 

Den som till sist får ur sig ord för att beskriva nått viktigt, för att försöka förbättra något, kan finna att orden bara grävt ett djupare dike. ”Berätta varför du gjorde så”, kan vi säga till ett barn, eller ”vad är det som är fel”. Barnet vill kanske först inte ens försöka berätta i ord men försöker kanske ändå. Först måste barnet omsätta förvirrade känslor i ord, vilka verbala förklaringar kommer att duga, undrar barnet kanske. När något är svårt är det just svårt och att förklara kan lätt förstås som att ta fram dugliga ursäkter. Om varje människa är ett mysterium kan ingen förstås utifrån någon sorts allmän bild av vad en människa behöver för att må bra. 

Ibland hamnar barn på möten i skolan där de förväntas berätta hur saker förhåller sig. Förklara sina tillkortakommanden. Troligen har var och en av oss gjort saker vi ogärna vill, ens försöka, förklara. Interaktion är ett vanskligt samspel. Vi öppnar oss och hoppas bli tolkade och respekterade utifrån våra goda avsikter men så blir det inte alltid. En del barn drar sig undan och vill inte ta risken att försöka mer. En del kastar sig in i interaktion som i ett litet krig. 

Ett läsår läggs bakom oss. Jag har mött så många barn som det blivit svårt för att komma till sin rätt i skolan och så många föräldrar i oro för sina barn. För de allra flesta löper skolåren på, kanske blir inte alla sedda som de önskat, kanske får en del inte någon nära vän, kanske växer inte allas självförtroende som det borde men för de allra flesta fungerar ändå skolan. Många, det bör man minnas, går med glädje till skolan. För våra barn är ett läsår en oändlighet och en dags händelser kan sätta livslånga spår. Jag har dessutom mött många pedagoger som orkat ha hjärtat med i jobbet vilket är en stor sak för barn som har det svårt. Till alla er plockar jag en stor bukett blommor i grannars obevakade trädgårdar och skickar till er, allt detta digitalt förstås. 

Om du undrar vart jag nu tar vägen så lägger jag mig under en filt vid Tinnerbäcksbadet och hör glada barn leka. Kanske kan jag fantisera fram pappas transistorradio och lyssna på svensktoppen sänd från Svärtinge Folkets hus 1962, men bara kanske.