Spänningarna i världen är stora och förståelsen utifrån olika kontext mycket liten. Så får jag återigen lust att smula ner lite socker i mitt kaffe som i stunden tycks mig beskt på något sätt. Mary Poppins visdomsord poppar oväntat upp ”lite socker i botten så går medicinen ner ”. Jag var väl 8 år eller så när jag såg filmen första gången. Jag minns en studsande glädje när pappa och jag gick hem efter filmen. Pappa kunde bli så lycklig av att se mig glad på det där sättet att han fick glädjetårar i ögonen. Pappor är pappor och barns lycka är pappors lycka.
Vi som växte upp, i den lilla värld Munkgärdet i Linköping erbjöd, kom att frukta ”den andra världen”. Dom från Berga var det bäst att akta sig för. Det sades att dom var farliga och om vi skulle till Berga hage, skogspartiet mitt i stan, var det bäst att vara många. Just det där hotet svetsade oss samman och vi blev ett ”gäng”. Ett relativt snällt gäng som bara sällan ställde till med bus. Helst ville vi bara leka tills mammor, i mitt fall pappa, började ropa att det var hög tid att komma in. Få av oss hade klocka och detta var långt före mobilens mirakel. Källarspöket var en annan fara att se upp för. Det var roligt att leka i källarnas mörker men gårdskarlen såg det som sin uppgift att stoppa detta lekande. Mitt i leken dök han upp i mörkret och skrek åt oss med mörk hotfull röst! Så han blev ”källarspöket” och berättelserna om honom, sanna eller inte, skapade ytterligare spänning när vi smög oss ner i källaren. Det hotfulla blev till samhörighet för oss på något sätt. Med tiden fick jag veta att källarspöket var någons snälla farfar men det var långt senare. Jag fick vänner från Berga men då hade förståndet redan brutit nya vägar i min unga hjärna. Barn är barn, hade jag förstått och gubbar är gubbar. Det finns undantag, hade jag lärt mig, men annars är vi ganska lika vi människor. Vid den tidpunkten skrämde inte ens barnrikehuset på andra sidan gatan!
Rädsla gör oss lite korkade, föreställningar om ”dom andra” riskerar att förblinda oss. Jag lärde mig tänka annorlunda. Tack pappa, jag vet inte hur det annars gick till. När pappa och jag gemensamt gick i demonstration mot Vietnamkriget var vi ense om att det var synd om de amerikanska soldaterna också. Det var andra krafter som skapade krig. Pappor och unga pojkar ville troligen helst bara leva sina liv. Människor är människor och därmed nästan alltid mänskliga. Så tänkte pappa ihop med mig och vi grät ihop när vi såg bilder av brinnande barn på Aktuellt.
Ja tankarna vandrar så fort dom får tillfälle men så kastas jag tillbaka till nuet när det talas om elevers rättigheter på radion. Någon vill förklara dåliga skolresultat med att elever har för stort inflytande. Det finns alltid dom som vill vrida klockan tillbaka (eller hur en just nu ska uttrycka saken, ingen vrider väl på någon klocka). Maktlöshet vilket många barn känner än idag är ingen bra känsla. Ändå finns dom som envist tror på ”maktlöshet”. Maktlösa anställda som bara finner sig i fattade beslut, maktlösa medborgare som nöjer sig med att beslutsfattare vet bättre och maktlösa barn som tränas att bli maktlösa vuxna. Makt har såklart med känsla av värde att göra. När vi delar vårt perspektiv, vår upplevelse och våra behov behöver vi uppleva att det tas på allvar. Ibland tar sådant lite tid men få vet allt så ”bäst” att inga andra synpunkter behövs.
Ja tankarna vandrar så fort dom får tillfälle. Tankarna försöker, vill jag tro, koppla ihop ny information med tidigare erfarenheter för att möjligen bli till klokskap. Allt detta i en förhoppning om att inte förbli maktlös och ohörd. Tankar är tankar och det är inte för många tankar som ”fördärvat vår jord” utan mer som Taube skrev ”det är krig och politik som har fördärvat vår jord”. Ja tanklöshet helt enkelt om nu något är just enkelt.
Nutidens nyhetsrapporter behöver nog kombineras med en bit socker i kaffet. Visst vill jag veta om krigshot, om pågående krig, om gängkrig och allt vad det kan vara. Men det finns ju ändå så mycket mer godhet än ondska i världen. Det vill jag inte glömma, det vill jag att du ska minnas. Godheten vandrar omkring i vår vardag och även om den kan tyckas maktlös är den en underskattad kraft. Godhet frodas och växer ihop med människovärde. Så tror jag, ganska envist.