Ronaldo behöver en nalle, menar Stephan Andersson.
Så händer något alldeles extra, Ronaldo, den stora Portugalstjärnan, börjar gråta efter straffmiss. Även detta ska analyseras, varför gråter han, för vems skull och är det okej att gråta på det sättet? Han som är så rik har väl ingen anledning att gråta? Så fångar kamerorna Ronaldos gråtande mamma på läktaren, är det därför han gråter – för att hon gråter? Folk gråter väl för att dom är ledsna muttrar jag i soffan. Om tårar är befogade eller inte tycks mig vara en konstig fråga. Vi som ser tårar kan komma att känna olika grad av empati och vi kan behöva prioritera våra eventuella försök att trösta. Det finns många tårar i världen!
Barn som inte får det dom vill kan, tycks det mig, uppslukas av känslor och komma att gråta för att, till synes, få som dom vill. Man kan då behöva hjälpa barnet. ”Jag ser att du är ledsen, det där du vill ha kommer du inte att få men jag älskar dig väldigt mycket”. Detta brukar vara hjälpsamt. Men trots att det alltså kan se ut som taktik, att gråta för att uppnå något, är tårar ändå en känsla som behöver respekteras. Möjligen får vi, som ser andras tårar lust att bortförklara för att hålla känslan ifrån oss. ”Krokodiltårar” har det talats om. Nåväl kanske kan vi inte fullt ut ta till oss allas tårar men barns tårar måste vi orka ta på allvar!
En del av oss har nära till tårar. Möjligen vill vi gärna se detta som tecken på stor empati, vi gråter för att vi blir berörda av det som drabbar andra. Kanske är det mer tilltalande än att säga; ”jag sitter här och gråter för att det är synd om mig”.
Vid någon punkt i livet, oklart när, slutade jag gråta utifrån smärta. Barn som ramlar och slår sig anses ofta gråta för att bli tröstade. ”Hen gråter först när hen ser sin mamma”. Återigen en lust att se gråten som taktik. Som om det vore fel att gråten får vara en önskan om tröst. Kanske blir det längre till gråten när det inte finns någon som kan eller vill ta hand om den signal gråten är. Till sist kommer den ändå ut, vi är ju bara människor. Gråten riskerar då att ha vuxit till total förtvivlan. När jag var liten tog min nalle hand om många av mina tårar. Inte hade han några lösningar eller tröstande ord men han älskade mig och kärlek kan vara tröstande i sig utan kloka lösningar. Ibland ville jag inte att pappa skulle se att jag var ledsen. Jag visste redan som barn att det skulle göra honom ledsen. Han skulle vilja ha en lösning, kunna säga nått som tog bort ledsenheten. Min nalle tog bara emot mina tårar och blev inte ledsen utan verkande vara tillfreds med sin funktion.
Det finns mycket hårdhet här i världen. Kalla beslut fattas och människors lidande förbises. Somliga vill framstå som tuffa och handlingskraftiga. Andra vill i sin förtvivlan luta sig mot denna handlingskraft. Hårda beslutsfattare vill säga saker som ger lösningar och förklaringar till ett förtvivlat folk. Vi behöver empatiska ledare och som står ut med att problem kan vara komplexa!
Det är sommar och snart fyller min frus syster 90 år! Det blir fest såklart, det är hon sannerligen värd. Det kommer att skrattas och sjungas men det blir säkert en del tårar också. Där kommer dock inte att finnas några experter som ska analysera varför den eller den gråter. I släkten är gråten en del av livet liksom skratten. Jag som växte upp helt utan släkt med bara min pappa får nu vara i denna stora empatiska famn och nog är det en sorts nåd. Hemma på en liten stol sitter min barndoms nalle och är ständigt redo om jag behöver honom. Han bara finns där, utifall, han förväntar sig inget men jag är säker på att han fortfarande älskar mig med alla mina fel och brister. Det finns säkert någon expert som kan analysera även detta påstående men vet du vad, jag bryr mig inte! Gällande Ronaldo har jag bara en synpunkt, ge grabben en nalle!