"Bort med smörgåsgrillen, fritösen och chipsen".
Det är dessutom mörkare än vanligt, då huset renoveras och är omgärdat av ett heltäckande skynke som hindrar det futtiga dagsljuset från att tränga in. Jag vet inte om det är dag eller natt och trots knaprandet av D-vitamin vägrar tröttheten att släppa taget. Träningspassen förhandlas bort, tröstätandet tilltar och efter jobbet väljer jag den lätta vägen med snacks, toasts och Netflix.
Det låter deppigt.
Det är deppigt.
Men som ett slag i Solar plexus snubblar jag på ett tio månader gammalt manifest. Under mellandagarna skrev jag en sofistikerad nyårsplan med den pretentiösa titeln “Det nya livet”. En uppsättning ambitioner för kropp och själ, följt av kolumner med delmål, strategier och aktiviteter. En personlig kvalitetsplan för 2024, liknande de planer vi använder oss av i jobbet. Förutom klassiska löften om träning och kost, spetsades planen med konkreta mål för litteratur, yoga, skärmfri tid, samt det udda målet “att njuta mer av livet”.
Aktiviteterna har i ärlighetens namn inte fallit så väl ut, men med tanke på den familjära tragedi som inträffade på självaste nyårsafton, undviker jag självförebråelser. Livet förändrades, vilket försköt livsstilsförändringen till periferin. Det är förlåtligt och med ålderns rätt har jag blivit lite snällare mot mig själv. Men ska jag nu falla fritt ner i källaren, eller ta mig samman, plocka av mig offerkoftan och visa mig själv och Folkbladets tappra läsekrets att jag är en man med karaktär? Jag klickar bort Netflix, borstar bort chipssmulorna och ställer undan smörgåsgrillen. I nattygsbordet hittar jag ett armband som jag fick för några år sedan. Budskapet är enkelt men träffar rätt i tiden. “Inga jävla ursäkter” står det och jag trär på mig arbandet och fattar beslutet. Nu ska agnarna skiljas från vetet och det är jag som är vetekornet och lättjan får stå kvar på perrongen.
"Fram med grönsakerna och proteinerna".
Jag tar mig an uppgiften.
Jag trotsar mörkret, tröttheten och den förbannade fasadrenoveringen.
Inga jävla ursäkter, ty jag vill inte se ut som Barbapappa i december. Bort med smörgåsgrillen, fritösen och chipsen. Fram med broccolin och proteinerna, på med löpardojorna och ut för att tugga asfalt. Det kändes snabbt bättre, vilket det alltid gör den första veckan då beslut övergår till handling. Utmaningen blir när vaderna börjar värka och när socker- och saltsuget attackerar mig om kvällen. Men det är nu som agnarna ska skiljas från vetet, det är nu som disciplinen ska segra.
Att kliva ur sängen har blivit en pina. Knäna värker, ryggen krampar och det handlar enbart om att sätta hälarna i golvet och bita ihop. Jag fingrar på armbandet och anmäler mig till ett yogapass för nybörjare (läs: stela gubbar i medelåldern som tycker att stretching är för mesar). I väntan på det söker jag mig fram till ett rekommenderat YouTube-avsnitt. Jag ser mig om i rummet så att ingen blir vittne till förnedringen. Jag trycker på play och i kalsonger och raggsockor genomför jag några rörelser som med en stor portion fantasi kan liknas vid yoga. Långt bortom förödmjukelsen ser jag målbilden av att vara lika mjuk och rörlig som de skelettbefriade yogaposörerna. Jag är vetet, stelheten är agnarna.
Att lägga undan mobilen och datorn var svårt, men beslut ska följas och efter en veckas abstinens har jag successivt trappat upp avgiftningen från tio minuter till en hel timme, troligtvis den längsta timmen under mitt vuxna liv. Jag plöjer den roman jag köpte på bokmässan förra året och läsningen stimulerar min hybris så att jag ser mig som en litterär person, en känsla av upphöjdhet, på gränsen till kulturell snobbism. Men jag hade glömt livbojen. Ty i samma stund som jag var på väg mot ett återfall i transfetter, slog det mig att det fanns ett område till i kvalitetsplanen. Sist men inte minst stod det “Att njuta mer av livet” och aldrig har en bakdörr känts mer befriande. Jag snörar av mig löparskorna, plockar fram smörgåsgrillen, byter ut YouTube-yogan mot Netflix, lägger undan
boken och plockar fram mobilen. Jag lutar mig tillbaka för att ägna mig åt paradgrenen njutning.
Men det är någonting som skaver.
Njuter jag eller flyr jag?
Jag vet faktiskt inte.
Eftersom lättjan inte längre ger den självklara njutningen, blir jag rådvill och tummar på armbandet
Inga jävla ursäkter.
Med ett gubbläte reser jag mig ur soffan, snörar på mig skorna och försvinner bort i horisonten som det vetekorn jag är. Medan agnet ligger kvar i soffan…