I praktiken har de gjort det. Men tänk om Socialdemokraterna och Moderaterna också klart och tydligt kunde deklarera att de har återvänt till en gemensam syn om reglerad invandring.
Våren 2015 satt jag av en tillfällighet och åt lunch i solen i Gamla Stan med Anders Ygeman som då var inrikesminister i Löfvens regering. Ygeman hade varit hos tandläkaren och smitit från regeringslunchen. Vi pratade om det politiska läget och jag kunde inte hålla mig från att säga att regeringen måste sätta stopp för floden av flyktingar, att det inte höll längre att ta emot så många som kom till Sverige.
Men Ygeman var lugn. Flyktingströmmen från Mellanöstern var inget större problem. Regeringen visste hur den skulle hantera frågan. Sverigedemokraterna skulle inte få rätt.
Hösten 2015 gjorde regeringen helt om och Sverige började täppa till gränsen. Idag har den nya restriktiva politiken gjort att inte särskilt många asylsökande söker sig hit.
Istället pågår nu ett gräl om vems fel det är att det blev som det blev. Socialdemokraterna hävdar att det var Moderaterna som bjöd in med sin liberala politik under regeringen Reinfeldt. Moderaterna svarar att Socialdemokraterna redan hade öppnat spärrarna när statsminister Fredrik Reinfeldt talade om ”öppna hjärtan”.
Sanningen är att båda partierna hade övergivit den axel som tidigare funnits mellan S och M om att Sverige skulle ha en reglerad invandring. Efter andra världskriget var synen på arbetskraftsinvandring generös. Men Sverige var inget paradis för asylsökande. Liberaliseringen skedde gradvis. 2006 kom en flyktingpolitisk reform som S och M stod bakom. Efter den blev politiken mer generös än vad den är idag.
Frågan är varför de två stora partierna övergav den mer restriktiva hållningen och gav Sverigedemokraterna fritt fram? Det finns säkert flera svar, men jag ska peka på två.
Förutom den allmänmänskliga faktorn att man bör ta emot människor i nöd är en förklaring att de nyliberala krafterna inom Moderaterna ville ha en stor invandring för att slå sönder den svenska modellen. Med en strid ström av ny arbetskraft in i landet skulle det inte gå att bibehålla avtalsenliga löner och förhandlingar mellan fack och arbetsgivare. Den tesen har bland andra DN:s tidigare politiske redaktör Svante Nycander drivit i boken ”Liberaler i asylkrisen” (Dialogos Förlag).
Den humanitära asylopinionen är en förklaring till Socialdemokraternas omsvängning. Partiet domineras helt enkelt inte längre av arbetarintressen runt om i landet utan av högutbildade i storstäderna samt av aktiva i invandrartäta områden. Socialdemokraternas framgång i Stockholm i det senaste valet bär syn för sägen.
Nu har alltså verkligheten kommit ikapp och S och M skyller på varandra i ett ganska meningslöst gräl. Särskilt som pendeln nu slagit alldeles för långt i den andra riktningen. Sverige ska naturligtvis ta en rimlig del av de asylsökande som världen kommer att vimla av framöver. Vi borde också tacksamt ta emot de människor som kommit hit, etablerat sig och arbetar. Inte driva en hetsjakt för att kasta ut dem som media dagligen ger exempel på.
Sverigedemokraternas inflytande över migrationspolitiken har också drivit fram det absurda kravet på en lägsta lön på 27 360 kronor i månaden för arbetskraftsinvandrare utanför EU. Regeringen vill dessutom höja gränsen till medianlönen i Sverige, det vill säga 34 200 kronor i månaden. Det har lett till att kommuner vädjar om dispens för att få hemtjänsten att fungera. Svenskt Näringsliv rasar. Jordbruket, vården och många i den privata servicen kommer inte att klara sig utan arbetskraftsinvandrare som har lägre avtalsenliga löner.
Man kan förstå att LO applåderar tankegången att jobben i första hand ska gå till arbetslösa personer i Sverige. Men den lönenivå som SD fått igenom borde även LO-förhandlarna inse är för hög för att Sverige ska fungera.
Det är bara att konstatera att migrationspolitiken gått från en ytterlighet till en annan. Från horder av flyktingar som skulle knäcka den svenska modellen med lönedumpning till ett stopp och ett lönekrav som kan knäcka offentliga och privata verksamheter.
Tänk om moderater och sossar kunde enas om lite sans och balans igen.