Jag sneglar ut genom fönstret och konstaterar bittert att det kyliga semesterjuli har bytt skrud till ett svettigare augusti. I periferin hör jag hur några medarbetare konverserar: “ Men vad har du gjort på semestern då”? Följt av standardsvaret: “Det blev lugnt i år. Coronatider och hemester, du vet. Plockat lite i stugan, umgåtts med barnen, ätit gott… ”
Det är väl verkligen gott nog, tänker jag och undviker samtalet. Inte för att jag har levt i någon misär, jag har nog haft mina stunder av njutning.
Men. Det fanns också andra dagar. Till synes vanliga i sin linda.
Vi börjar med upprinnelsen. En vecka tidigare tappade jag min ring i vattnet. Ett misstag som drabbar slarviga människor, men givetvis inte mig. Den trillade ur fickan under ett klädbyte, rullade över bryggan i slow motion, fann sig tillrätta mellan planka 15 och 16 och föll i sjön. Eftersom jag är en gammal dykare a` la “Det stora blå”, var jag säker på att hitta ringen. Men ödet ville annat.
Det var orsaken till att jag denna dag hämtade upp några vänner som skulle bistå mig i dykningen. Med bilen fylld av cyklop, mat och högmod, lämnade vi staden. Då hände det igen, det som bara händer tankspridda människor. Mig veterligen bytte jag från ordinarie glasögon till solglasögon och därefter är det suddigt. Troligtvis låg de kvar på biltaket när vi åkte, men trots att vi återvände och kröp omkring på parkeringen i en timme, hittade vi inga glasögon.
En vanlig semesterdag kan röra sig i sakta mak med bad, fiske och läsning. En vanlig dag kan också innebära en desperat jakt efter ring och glasögon, samtidigt som regnet faller och det är höst i luften. Det är då man behöver lite medvind, att någon kan bringa klarhet i tvivlet.
Men icke. Jag ringer matkedjan och möts av en telefonsvarare, överdrivet glättig men samtidigt omständlig. “Om du vill bli kopplad till frukt och grönt, tryck 1, om du vill bli kopplad till charken, där vi även har våra populära smörgåstårtor, tryck 2, om du vill bli kopplad till… ”
Jag inser det meningslösa i att bli upprörd över ett automatsvar så jag sitter vackert tills vi kommer till slutet: “Om du önskar bli kopplad till administrationen, tryck 8!. Efter 14 signaler inser jag att kontoret är obemannat och lägger på. Jag djupandas några gånger, drar på mig cyklopet och dyker in under bryggan, bland musslor och tusenbröder och konstaterar att det verkar lika tröstlöst att dyka efter ringen som att få prata med någon fysisk person i telefon.
Eftersom jag är envis, med drag åt besatthet, repeterar jag proceduren. Åter lotsas jag genom avdelningarna, inklusive kampanjen för smörgåstårtorna, kommer till alternativ 8, kopplas vidare, ingen svarar och så ger jag upp. I vredesmod återgår jag till dykningen, spottar i cyklopet och ger mig ner under bryggan, ivrigt famlandes efter den tappade förlovningsringen.
När jag för femte gången har lyssnat på glättiga rösten, tryckt åttan för att bli kopplad till administrationen, svarar någon plötsligt. “Administrationen här"… Jag blir så överrumplad att jag drabbas av temporär afasi, men harklar mig och tar till orda: “Hej, jag har nog tappat mina glasögon på er parkering. Har någon lämnat in dem? Jag ser ingenting utan glajjorna".
“Ett ögonblick. Jag kopplar dig till förbutiken”. I förbutiken får jag än en gång förklara mitt ärende. Konstpausen gör mig rädd att ha blivit bortkopplad, men det är bara sommarvikarien som rotar i hittegodslådan. “Nej, inga glasögon här. Jag önskar dig en fin dag. Tack och hej”...
Uppgivet tittar jag på armbandsuret (en accessoar som jag fortfarande har kvar) och inser att en hel dag har gått åt till att slungas runt i ett inferno av irrelevant information. Så kan man också fördriva sin semester, om man är disträ.
Hur det har gått med ringen ? Tyvärr, den ligger i dags dato fortfarande kvar i det stora blå.
Hur det har gått med glasögonen ? Efter ytterligare telefonköer, hos sängaffären och polisens hittegods, beställde jag nya. Jag ser livet genom gamla ögon, men med nya glasögon och har åtminstone lärt mig att inte anklaga någon i min närmaste omgivning för att vara disträ.