Stephan Andersson Barn- och elevombud: Diagnos eller tillgång?

Alla tillkortakommanden tycks nuförtiden behöva någon sort bokstavskombination.

Det sägs vara bra för att man då vet vilka svårigheter personen har vilket får mig att undra; nog syns väl dessa svårigheter och nog tar sig dessa svårigheter olika uttryck? Ytterst tycks det mig ändå som att syftet med diagnoser är att förklara att personer med den eller den diagnosen vill väl precis som alla men det blir svårt ibland. Det händer att skolor vill att elever ska få någon diagnos för att som man då säger ”bättre kunna förstå och ge stöd!”. De svårigheter en ev. diagnos sedan visar på är självklart redan kända av såväl skola som hem. Konstigt vore det väl annars?

Det ligger en fuling på lur. En misstanke om att människor eller framför allt barn är lata, elaka, kantiga eller kanske ängsliga för att liksom slippa något och komma undan. Alltså, egentligen kan hen men hen vill inte. I fulingen ingår inte tanken ”förmår inte” nä fulingen är byggd på ” vill inte”. Vill inte göra rätt för sig, vill inte lyda och vill inte förstå saker som vanligt folk. Men alla dessa ”fulingtankar” kan motsägas med en diagnos. Jaha, säger då alla fulingar, är det därför, men hur gör man med såna då?

Forskarna Bengt Persson och Elisabeth Persson har, i ett ingående förändringsarbete, studerat hur inkluderande synsätt bland pedagoger fått genomslag med ökade skolresultat som en av effekterna. De menar att en viktig del av utvecklingsarbetet var en tankestilsförändring hos lärarkollektivet som gjorde att man såg och lyckades bryta med gamla traditioner. ”Det blev naturligt att alla elever skulle undervisas i det ordinarie klassrummet”. ”Elevers olikheter sågs inte längre som problematiskt, utan som en tillgång och en naturlig del i skolans förutsättningar och verksamhet. Nu vill jag för min del direkt säga att det inte alls är så ”lätt” i alla fall. Det vet pedagoger och det vet föräldrar. Men denna tankestil är ändå viktig.

Så fort någon kliver utanför det ”vanliga”, som i sig tycks bli allt mer smalt, ropas på kunskap och fortbildning. Hur ”hundan” ska vi göra med hen? Barn i sig är ju ovanliga så när barn dessutom är; där utöver ovanliga, blir det riktigt svårt. För att arbeta med barn behöver man utbildning då man inte förmodas förstå barn utifrån att vi själva varit barn eller utifrån de kunskaper om människor livet gett oss. Så här på lite äldre dar ser jag själv tydligt mina svagheter och brister. Jag kan erkänna dom rent av. Somligt är mindre trivsamt att erkänna men jag vet numer att alla har sina svagheter. Den som inte har mod eller förmåga att få syn på egna svagheter har svårt att förstå andras.

När alla är lika kan allt förmodas fungera perfekt. Men hur är det med det där lika? Nu är det snart dags för Sveriges fotbollslandslag att spela VM och laget måste prestera ihop. Men är det en samling funktionellt lika personer i landslaget? Med stor säkerhet inte och även om man har en del straff kvar i sin idrottspedagogik är jag övertygad om att Janne Andersson verkligen behöver se till individerna och vad var och en behöver för att prestera. Någon har säkert brister gällande impulskontroll, någon har ångest, någon kan inte läsa spelmodellerna och någon behöver se spelsättet i bilder för att kunna omfatta det. En sak de har gemensamt, en önskan om att vinna matcher och troligen finner de alla dessutom nöje i att spela fotboll. Intresse och lust överbryggar en hel del olikheter. Man kan alltså arbeta mot gemensamma mål trots olikheter. Men ska man ha med en Zlatan?

Jag jobbade under en period på barnpsykiatriska avdelningen i Linköping. Jag var helt utan annan utbildning än den man har när man precis lämnat gymnasiet. Där mötte jag hyperaktiva barn som man då testade amfetamin på och jag vill minnas att läkaren som drev detta försök var från Norge. En glad och lite vild kille blev en dag inlagd för utredning. Ett par dagar senare mötte jag honom i terapin där han satt med pärlplattor dagarna i ända. Medicineringen hade fungerat och han var inte till besvär alls i den mån han alls ”var”. En del elever som jag möter känner inte igen sig själva när de får medicin. Även om skolan fungerar bättre undrar deras vänner vad som hänt med dom. Det som i vissa sammanhang framstår som tillkortakommanden är i andra sammanhang förmågor som uppskattas

Vi har våra tillkortakommanden vi människor och somliga tillkortakommanden är svåra att leva med. Man behöver stöd och hjälp men man behöver även få tillhöra gemenskapen precis som alla andra. Troligen behöver en del av oss medicin för att kunna fungera som vi hoppats men sammanhanget ska helst inte tvinga oss till det.

Ja som du vet anser jag att tusen blommor ska få blomma hur allergisk jag än blir. Jag är förövrigt tacksam över att det finns dom som står ut med just mig. Om någon påstår att jag till och med berikar det sammanhang jag finns i känns det väldigt fint även om jag har svårt att tro det. Hur kan det vara så, kanske du undrar? Livet lärde mig att nogsamt dölja mina fel för att möjligen duga. Mer än så hoppades jag nog inte på men jag har burit på någon sorts revanschlust. De svagas revansch. Det som etiketterats ”svaghet” fast så ofta var ödmjukhet, inlevelse, avsaknad av lust att slå sig fram eller helt enkelt människor som inte orkade eller hade lust att förställa sig.

Så, lille vän, var den du är och bli den du kan bli. Är jag i närheten ska jag skydda och försvara dig. Se upp för fulingar av olika slag men kom alltid ihåg att alla innerst inne är små, mycket små.