I Magnus Erikssons stadslag från mitten av 1300-talet slås fast att alla borgare var skyldiga att vakta och skydda sin stad. Enligt ett påbud i Stockholm 1482 skulle alla som gick vakt ha pansar, armborst och sköld.
Städerna skulle även ställa soldater till riksstyrelsens förfogande. Antalet stod i proportion till stadens storlek och ekonomiska förmåga och som regel var det obetydliga styrkor. Vid ett krigståg mot Gotland 1524 ålades Norrköping att bidra med tio man och fyra år senare krävdes endast fem soldater. Städerna skulle stå för avlöning, proviant och utrustning. Knektarna rekryterades normalt bland borgarna själva.
Stadssoldaterna halkade dock efter i den militära utvecklingen och Gustav Vasa började istället erbjuda städerna att bidra med kontanter. Efter 1535 omtalas inte borgarknektarna.
Städerna fick istället en ny betungande börda. Ryttare och knektar förlades i borgläger hos dem och de skulle delvis försörjas av stadsborna. År 1555 inkvarterades exempelvis 400 västgötska knektar i Norrköping och Söderköping.
År 1613 började Johannisborgs slott byggas och med sina stjärnformade vallar var den ett mönsterexempel på den holländska befästningstekniken. Men redan 1657 beskrevs den som förfallen och 20 år senare förklarades Johannisborg vara föråldrad och övergavs. Fästningen kunde därför inte skydda Norrköping vid det ryska angreppet 1719.
Genom Norrköpings privilegiebrev 1620 fick stadsmilisen en fastare organisation. Varje borgare med någon förmögenhet var skyldig att hålla sig med stålharnesk, musköt, pik och två goda sidovärjor (svärd). Detta borgargarde formerades på samma sätt som den tidens infanterikompanier.
Vid en mönstring 1644 fanns 800 man under vapen och de fyra kompanicheferna var lokala handelsmän. Under kriget mot Danmark 1643–1645 gjorde borgargardet bevakningstjänst ute vid kusten. År 1719 var stadens egna soldater nästan de enda försvararna mot ryssarna.
Som en fredlig kontrast höll borgargardet parader genom staden, exempelvis vid bemärkelsedagar inom kungahuset och viktiga besök i staden. När drottning Kristina var på besök 1661 paraderade de både till häst och till fots i nya, blåa uniformer så fort de fick chansen.
Från och med 1610 skulle städerna bidra med båtsmän till örlogsflottan. Genom indelningsverket 1672 inrättades ”ständigt båtsmanshåll” med ett fastställt antal båtsmän utifrån borgarnas skatteförmåga. Stadsbåtsmännen fick sällan något torp utan inhystes antingen hos någon borgare i staden eller gavs pengar till hyra.
Under stora nordiska kriget 1700–1721 ansvarade Norrköping för 42 ordinarie båtsmän och lika många extra s.k. fördubblingsbåtsmän. Så snart någon av dem dog skulle en ersättare ordnas fram.
Om det inte anställdes någon båtsman fick borgarna betala en vakansavgift och från 1748 blev det den normala rutinen i fredstid. Efter 1790 fanns nästan inga stadsbåtsmän kvar.
År 1891 fick Norrköping en begäran från Arméförvaltningen om att upprätta en militärskola med plats för 7 officerare och 7 underofficerare samt 140 korpraler och meniga. Åren 1891–1892 byggdes en kasern och en gymnastiksal, ritade av stadsarkitekten Karl Flodin, i kvarteret Åsen (där Södra Promenaden och Kungsgatan möts).
Vid militärskolan utbildades meniga rekryter och korpraler. Det exercerades på skolgården och Krogaregärdet på andra sidan Promenaden. Skjutbanan fanns i Vrinneviskogen.
Verksamheten utökades 1895 genom att en volontärskola flyttade hit från Karlsborg. Där utbildades officersaspiranter inom infanteriet fram till 1925 då skolan flyttades till Linköping. Militärkasernen användes därefter som kommunal mellanskola och högre folkskola – i dag Källvindskolan.
År 1942 delades landet in i försvarsområden och ett av dem var Norrköpings försvarsområde vars stab förlades till Nya Rådstugugatan 3. Försvarsområdesbefälhavaren i Norrköping blev 1945 även chef för Linköpings försvarsområde. År 1953 slogs de båda östgötska försvarsområdena samman till en myndighet och staben flyttade till Linköping.
I försvarsbeslutet 1942 ingick även fem nya flygflottiljer och året därpå invigdes Bråvalla flygflottilj. F 13 blev en viktig del av Norrköping – inte minst som stor arbetsgivare och som tjänstgöringsplats för värnpliktiga. När Försvarsmakten krymptes på 1990-talet var F 13 ett av många förband som lades ned – den sista länken i en lång kedja av militär närvaro i Norrköping.