Det händer att föräldrar anser att skolan inte gör något åt de problem som uppkommer. Man förväntar sin någon sorts bestraffning av elever som beter sig illa. Ibland vill man helt enkelt att rektor ska ta bort en elev från klassen och helst från skolan så att det egna barnet slipper ”bråkmakaren”.
Detta är inte konstigts alls.
Som förälder blir man orolig när ens barn drabbas av andra barn. Att skolan innehåller få bestraffningsinstrument beror väl på att vi tänker att det finns en förklaring till varje barns beteende. Med hjälp av goda samtal, rätt stöd och ett trevligt socialt sammanhang vill vi förmå även den svårledde att finna sig till rätta. Vi har en skola för alla.
Roland fick lämna min klass redan i tvåan. Jag vet inte riktigt vart han tog vägen och ingenting om huruvida han ändrade sitt beteende. Det fanns inte så många fler bestraffningar när jag gick i skolan. Man blev bortflyttad även om man först provat dumstruten, skamvrån och kvarsittning. Jag tror man fick skrämmas också på den tiden. Läraren som vaktade i matsalen var stor och farligt arg när jag försökte slänga den påtvingade fiskbiten.
Vi kanske var mer uppfostrade för att lyda på den tiden. Jag skriver ”lyda” för i smyg gjordes precis lika fula saker som somliga gör idag. Att göra rätt ska ju helst handla om att förstå och omfatta. Att lyda makten är nåt annat, att göra rätt (i de fall makten har rätt) av rädsla.
Om Roland gått i skola nu hade han inte flyttats bort. Man hade däremot gjort allt för att ändra hans beteende och om det inte lyckats hade den unge mannen troligen fått någon sorts diagnos. Han var verkligen rätt jobbig men ändå bara åtta år när han fick sin sista skoldag med oss andra. Gick det inte att ändra på Roland – och fick han sedan någonsin vara med?
Vart ska vi ha dom vi inte vill ha? Dom som har svårt att fungera ihop med oss övriga, när ska dom få lära sig det om inte i skolan? Kan det rent av vara farligt att knuffa bort barn ur gemenskapen? Så att dom gör sig själva illa eller rent av ruvar på hämnd. Barn utesluter ibland andra ur den sociala gemenskapen. Om det pågår över tid blir det ett livslångt sår att bära på för den som drabbas. Förstår man det måste man väl också förstå att vi vuxna inte kan utesluta barn ur sin sociala gemenskap?
Dom är rätt många dom som hamnat utanför. En del söker sig till andra som har det lite likadant. Om man är med andra är man ju inte helt utanför.
Man vill ju gärna tro att dom utanför är färre nu än förr. Människor med svag intellektuell förmåga, funktionshinder, homosexuella eller vad det nu kunnat handla om är kanske mindre utanför eller? Samtidigt har segregationen i skolor har ökat och det sociala arvet har genomslag på betyg och barns möjligheter i livet. Människor som har det svårt får barn som får det svårt och riskerar att hamna utanför.
Så finns det maskrosbarn som liksom mot alla odds ”lyckas” i livet. Barn som kommer att blomma. Någon rörde vid dom, en möjlighet kom vägen förbi, någon såg dom och ingen tog bort dom från gemenskapen. För den som har svårt att hålla sig kvar är det allvarligt att bli bortplockad.
Vi maskrosbarn ser oss i dom utanför som om vi såg oss själva. Vi håller oss hårt i det vi har, och vill lita till, för att inte falla i svindeln av hur det kunde varit. När vi förmår sträcka ut en hand gör vi det för att vi vet att ingen är sämre än oss.
Att ständigt se sig i andra som har det svårt är att dela det svåra. Bära en bit av det som gör ont. Men samtidigt se guldet i varje människa och känna varje barns längtan att få komma till sin rätt.
”Jag går långsamt genom stan” sjunger Thåström från min spellista.
”Jag ser min spegelbild i fönstret, kunde svurit på att det var min far” och jag tänker att det är så det är. Om ingen rör oss, ser oss och om ingen möjlighet kommer vägen förbi så blir vi aldrig mer än en spegelbild av det vi kom ifrån.
Så om jag låser dörren blir det utifrån. Jag låter mig beröras och berör fast jag inte vågar eller tror mig förmå det jag vill. Om du ser någon som är bättre än andra så är det inte mig du ser. Om du ser någon med självsäkra steg rusa förbi och fnysa åt närmsta tiggare är det inte mig du ser. Jag går långsamt genom stan. Långsamt och eftertänksamt.