Vad tror tränaren fungerar bäst; beröm eller tillrättavisningar? Ja, det frågar sig krönikör Stephan Andersson.
Att direkt efter jobbet kasta sig i väg, träffa barn och leda en träning! Oj, tack till er alla ni är hjältar! Att sitta där som både farfar och gammal pedagog är lite dubbelt. Vad tror tränaren fungerar bäst; beröm eller tillrättavisningar? Tränaren kanske varken hinner eller orkar fundera på den saken. För en del barn spelar det mindre roll hur de blir bemötta under träningen. Lusten till sporten är liksom starkare än allt annat. För andra barn kan bemötande vara avgörande. När barn längtat väldigt mycket, som till exempel till en träning, kan besvikelsen bli mycket tung när det hela blir fel. Att hitta sätt för att orka se de goda i varje barn borde vara en självklar del i varje tränarutbildning. När vi ska prestera och göra svåra saker är vi särskilt känsliga för kritik. Ju mindre självkänsla desto större känslighet. Ju större vilja att visa sitt ”goda” desto tyngre blir det att misslyckas. Föräldrar har ofta ett trumfkort, den tydliga kärleken till barnet gör att barnet kan misslyckas och ända ha sitt ”goda” kvar. Men barnen växer ifrån det där och det kommer en tid då andras ögon är viktigare än föräldrarnas. ”Du säger bara så för att du är min mamma”. Då kan det bli svårt att trösta efter en misslyckad träning.
”Om du har gjort det som sägs att du gjort behöver du inte sitta här och övertyga mig om att du inte gjort det”, kunde jag som rektor finna mig säga till någon elev, ”det är ju mest slöseri med tid och det vore då bättre att prata med mig om varför det blev som det blev”. Vid sådana tillfällen kunde jag se hur orden fick eleven att fundera, särskilt om eleven var van att få skäll. ”Om du har gjort något du själv tycker är dåligt blir det ju inte bättre genom att lura mig och få mig att tro att du inte gjort det”, kunde jag fortsätta och jag kunde se att det ofta var en tankekullerbytta för eleven. ”Jag vet”, kunde jag fortsätta, ”att du är en fin person men det kan inte alla veta, ibland behöver man visa andra att man är en fin person." Rektor Stephan visste något som är bra att veta, barn är i grunden goda men det goda behöver ibland lite hjälp och uppmuntran.
Föreställningen om att dåliga handlingar eller företeelser inte finns, om man kan lura andra att tro att det är så, är vanlig i vuxenvärlden. Vuxenvärlden smittar. I eftertankens kranka blekhet är det ju bara hur det faktiskt förhåller sig som är avgörande. För att våga lyfta fram hur det verkligen är krävs någon sorts trygghet. När man väl lyckats lura andra blir man kvar med sitt eget samvete. Kanske finns det vuxna som helt lyckats befria sig från samvete? Det som inte kan bevisas finns inte!
Jag minns hemska kvällar med dåligt samvete som barn. Just då när jag skulle sova blev det dåliga jag gjort en definition av vem jag var. Skulle någon kunna tro på mitt goda om den visste vad jag gjort? Tränar vi bort vår förmåga till dåligt samvete? Syftet med att uppleva att man inte gjort som man borde är väl att ställa till rätta efter förmåga? Viljan att vara god är en stark kraft men man behöver finnas i en kontext där det ”goda” är tydligt. Som barn hoppas vi bli sedda för vårt goda, det blir inte alla! Alla människor, skriver jag nu utan att egentligen ha evidens för saken, lever lite i två världar. En hemlig med saker man inte vågar låta andra veta och en utåt som den man vill framställa sig som. Ibland låtsas vi att det där hemliga inte finns. Den som framställer sig som laglydig kan dagligen köra för fort utan att uppleva det som en tydlig motsättning. Någon slänger skräp vid sidan om en full soptunna och låtsas att det aldrig hänt. Vi vill inte definiera oss som onda och gör vi onda gärningar måste det vara någon annans fel. ”Jag skulle aldrig göra så, men nu gjorde ju hen det där”, ”hade jag vetat hur det blev för dig hade jag aldrig…”
Offentliga personer riskerar att hamna i situationer där lögnen tycks nödvändig. Jag kan känna medlidande men samtidigt blir det såklart allvarligt om makthavare ljuger. Ett ärligt försök till förklaring fungerar heller inte alltid i offentliga sammanhang. Jimmie Åkesson kanske inte vet vilka hans bekanta verkligen är, kanske är det inte så farligt att ha gäster som kan ses som kriminella. Men, att ljuga och försöka framställa saker på ett felaktigt sätt är allvarligt när det gäller makthavare.
”Du skulle passa inte skjuta”, ropar tränaren och jag rycker till som gällde det mig. ”Du måste lyssna annars kan du ställa dig vid sidan”. Jag förstår att det inte gäller mig, jag står ju redan vid sidan. Barnet kan inte ens försöka förklara varför det blev som det blev. Någon i ledet sa något, bollen rullade iväg. Det är lätt gjort att dela ut skuld, betydligt svårare att dela den. Skuld är mycket sällan helt individuell, nåt jag själv ofta glömmer bort att förstå!